söndag 23 april 2017

En ny form för IMF och Världsbanken


Internationella valutafonden IMF och Världsbanken håller sitt vårmöte i Washington DC. Troligen ett av de svåraste sedan grundandet i Bretton Woods år 1944, inte beroende på vem som är där utan vem som inte är där, president Donald Trump och Kinas konkurrerande finansiella institution den asiatiska infrastruktursinvesteringsbanken AIIB.

Donald Trump gillar inte IMF och Världsbanken. IMFs största nödlån på 10-talet har gått till Grekland för att hålla ihop EU och till Ukraina för att bevara landet som motvikt till Ryssland. Båda går emot Trumps politik att försvaga EU och att ha en vänskaplig relation med Ryssland. Det har länge funnits en kritik från USA att IMF tillåter länder som Kina, Japan och Tyskland inom eurozonen att manipulera sina valutakurser för att vinna handelsfördelar. Den kritiken har blivit starkare med Trump, som gick till val på det.

Fast dagens situation beror på att USA inte längre finner sängen man bäddade bekväm. År 1944 föreslogs på Bretton Woods-konferensen att det skulle bildas en International Trade Organization (ITO) och bancor, en internationell valuta för handel, skulle ges ut av IMF. Pådrivet av John Maynard Keynes hade IMF fått en roll som världens centralbank, som troligen lånat ut mycket. USAs linje var istället att knyta alla valutor till dollarn, som i sin tur var knutet till guldets värde till en kvot som Kongressen beslutade. Andra länder skulle inte kunna devalvera utan att samråda med IMF och lån skulle ske för relativt kort sikt. Vid den här tiden var USA tveklöst världens största kreditgivare (inte minst efter att Ivar Kreuger gjort bankrutt) och den linje de genomdrev speglade det.

Tiderna förändrades. President Richard Nixon släppte guldmyntfoten för att kunna finansiera Vietnamkriget och dyra socialförsäkringsprogram som Great Society och Medicare och Medicaid med sedelpressarna. Budgetunderskotten blev normala och USA en av världens största låntagare. Istället för att vara övervakare av det finansiella systemet fick IMF och Världsbanken bli dess brandkår respektive socialassistent.

USA har som största ekonomi ett mycket stort inflytande över IMF och Världsbanken, med 15 och 17 procent av rösterna i respektive exekutivkommittée. Det var förstås tydligt att det var ett läge som skulle komma under debatt, när Kina och andra NIC-länder växte ekonomiskt. Dollarn är fortfarande central för världens finansiella system. Därför var det inte konstigt att Kina grundat en konkurrerande världsbank AIIB med de stora mängder kontanter som landets centralbank sitter på. Det är tydligt då AIIB ger medlemskap till länder utanför Asien och dessutom investerar i bara infrastrukturprojekt. Världsbanken och de olika regionala investeringsbankerna, som Asian Development Bank, ger lån till allt möjligt från infrastrukturbyggnad, miljövård till projekt för att främja jämställdhet. Det var omskakande att Storbritannien bröt linjen i G7 för att gå med i AIIB, vilket USA och Japan inte gjort. Sverige har också gått med i AIIB, utan att landets samhällsdebatt tag större notis om det. Skälet till att gå med tidigt är att först in får flest aktier med högst röstvärde i banken. Kina kontrollerar en tredjedel av rösterna.

I dag finns det ett lapptäcke av flytande valutakurser och valutaunioner, men det främsta problemet är inte bristen på krediter, utan att så många länder ger ut så mycket valuta. Det är därför fortfarande IMFs form som övervakare skulle vara aktuell igen, kanske med utgivandet av fler valutor för respektive handelsform, frigjort från statliga fiatvalutor med hjälp av Blockchain.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Intressant

söndag 16 april 2017

Tar robotarna alla jobb eller all sysselsättning?


Carl Benedikt Frey och Michael Osborne vid Oxford University gav 2013 ut en rapport som slog ned som en bomb i samhällsdebatten: The Future of Employment: How Susceptible are Jobs to Computerization?”. Frey och Osborne kom till slutsatsen att 47 procent av de amerikanska jobben hotas av digitalisering inom en tjugo års tid.

Efter det så har studien från Frey och Osborne varit en viktig referenspunkt i samhällsdebatten. Exempel är Bill Gates skrämda förslag om en skatt på robotar (vilket Frans Sporsén har ett bra svar på).

Kritiken har däremot inte var lika omtalad. Melanie Arntz, Terry Gregory och Ulrich Zierahn vid OECD publicerade 2016 ett intressant svar på Frey och Osborne. The Risk of Automation for Jobs in OECD Countries lyfter fram att Frey och Osborne analyserar arbetsmarknaden efter antalet yrken som utförs (occupational based approach) snarare än de uppgifter som utförs (task based approach). Det ser Arntz, Gregory och Zierahn kan lätt överskatta automatiseringens effekter.

I motsats till de pessimistiska prognoserna, verkar artificiell intelligens påverkan på efterfrågan av mänsklig arbetskraft bero mycket på det relativa priset på kapital, snarare än teknikdeterminism. Det är rätt få företag som känner till Industrie 4.0 även Tyskland.

Automatiseringen verkar mer vara en transition, snarare än en revolution. Det är syn som också underlättar för att finna rätt nischer för mänskligt arbete.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Intressant

söndag 9 april 2017

Terrorteatern och säkerhetsteatern är akter av samma drama


Lastbilsdådet på Drottninggatan i Stockholm är en del av en sträng av liknande dåd, med en inneboende dramatik. En dramatik nu så välkänd att det inte behöver vara säkert att den förmodade terroristen inte behöver ha haft kontakt med en terrororganisation. Den nya sortens terrorism liknar clownpaniken hösten 2016, ett emergent fenomen baserat på ett antal idéer och sociala förhållanden som pusslas ihop till ett liknande mönster av handlingar.

Yuval Noah Harari, professor i världshistoria vid Hebrew University och författare till Sapiens och Homo Deus, skrev 2015 en artikel i Guardian, som är väl värd att läsa om. Harari påpekar att terror är en dålig militär strategi, då det lämnar besluten hos motståndarna. Därför ser Harari terrorister mer som teaterfolk. Kostnad och effektivitet, anger artikeln som mindre viktiga för attentaten. Terroristerna försöker få relativt små händelser att bli symboliskt laddade.

Harari ser också teaterliknelsen hos dem som bekämpar terror. Tänk mindre som generaler och mer som producenter, uppmanar han. Harari berättar varför att staternas nolltolerans mot politiskt våld driver dem till att överreagera.

Samtidigt så finns dock ett motsvarande drama, säkerhetsteatern. Om bara säkerheten blir synligare, så kommer den göra oss tryggare. Kostnad och effektivitet är inte viktiga, det är åtgärderna i sig själva som är viktiga i denna dramaturgi. Terrorteaterns dramaturgi är framgångsrik när den kan samspela med säkerhetsteaterns dramaturgi.

Noah Yuval Harari argumenterar för att den stora risken med terrorism är att samhället överreagerar. Det har Harari rätt i, och han har rätt i att risken för att någon får tag i ett massförstörelsevapen är allvarlig. Den andra delen av ekvationen om hårdaretagismen behöver också ses över. När föll ETA, IRA, RAF och andra våldsdrivna organisationer bort? Finansieringen försvann, men också när deras berättelser bekämpades och inte längre nådde fram. Den samhällsdebatten har sällan tagits upp de senaste åren, då hårdaretagismen har satts som svaret. Att vinna människors sinne för framtiden, handlar om att vinna båda akterna av dramat.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Intressant

söndag 2 april 2017

Det finns inget spöke i maskinen

Jag skriver på Medium den 2 april 2017 om franchiset Ghost in the Shell och dess olika inkarnationer i Det finns inget spöke i maskinen. Mangaserien av Masamune Shirow kom flera år före att internet blev allmänt tillgängligt och långt före dagens utveckling av AI. Idéerna han skrev och tecknade om har vidareutvecklats av flera filmskapare.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Intressant

lördag 1 april 2017

Liberalkonservatismens resonemangsparti är redan över



Liberalkonservatismen har alltid varit en fråga om slitningar, ända sedan ordet först myntades. Den uttalas gifta ihop två ideologier till den så kallade “borgerligheten”. Jag skriver artikeln Liberalkonservatismens resonemangsparti är redan över i Frihetssmedjan den 31 mars 2017 i samband med Moderaternas Sverigemötet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Intressant

söndag 19 mars 2017

Transhumanism, ethics and human rights


The new possibilities and threats from AI, surveillance, and new technology put us in a situation where we must deal with new kinds of ethical and political issues as well as a reorientation of human rights.

On 11 May 2017, Stockholm School of Theology (THS) organizes the conference Human-robot interaction: transhumanism, ethics and human rights. Click on this link for further details and registration.

I am invited as a speaker to give the perspective of the transhumanist philosophy What does transhumanism say about future possibilities and threats?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Intressant

söndag 12 mars 2017

Postmodernism och nätverksteori


Postmodernismen var aldrig någon sammanhållen och programmatisk rörelse. John Swedenmark beskriver det i inledningen av en essä om Giorgio Morandi och "il pensiero debole". Samtiden är marinerad i postmodernismens olika strömningar, strömningar som gått vidare, och det har till och med funnits tillfälle att skriva retrospektiv över postmodernismen.

Ändå lever en "cartesiansk ångest" kvar över postmodernismen, där väl ofta kränktheten blir en pose. Ofta därför att postmodernismen först gjorde sig märkbar i en serie kritiker av moderniteten. Då sammanblandades den ofta med dekonstruktion av det modernistiska paradigmet, nämligen att det går att observera en övergång från kunskap från uppenbarelser i förmodern tid till modernitetens empiri över till postmodernismens epistemologiska pluralism.


Nu betyder ju inte epistemologisk pluralism att alla sätt att söka efter kunskap är lika varandra. Snarare understryker det vikten av att titta på flera olika metoder att nå kunskap för att kunna fördjupa sanningen och nå en djupare förståelse av frågan som ligger för handen. Vissa metoder att nå kunskap är mer tillämpbara eller värdefulla, men snarare än kunskapshegemoni råder det en slags kunskapshierarki.

Det är den postmoderna nätverksteorin, där det finns samband mellan olika sorters kunskap. Det kan vara mer intressant att studera hur "sanningar" förändras, än "sanningen i sig själv". Det visar också hur kunskap och metod är sammankopplade i nätverket, börjar man att nysta upp nätverken så faller båda. Vissa kunskapsnätverk är dock mer uthålliga än andra, både för falsifiering såväl som för teoretisk kritik. Det är därför postmodernismen ibland kan förvåna genom att genom att använda rationella metoder, det är i kunskapsteorin som skillnaden blir tydlig.

Det finns tänkare som kopplar postmodernismen till det förmoderna, men snarare är den moderniteten som är närmare kopplad tankemässigt. Nätverksteorin är ett paradigmskifte som inte ska underskattas. Där brukar en mer avancerad kritik av postmodernismen fråga vad dessa nätverk är upphängda på, och då är nätverket ju bara upphängt på sig självt. Där blir "sanningar" provisoriska och öppna för tolkningar genom olika synsätt.

Alltså kallas postmodernismen för relativistisk, men att vara relativistisk är inte lika med relativism. Det blandar ihop teorins begränsningar med vad teorins ska representera. Kunskapsinhämtning är inte fråga om en diskret dikotomi, mellanfall förekommer mellan absolut objektivitet och absolut relativism. Det finns mellanstadier, eller omvänt, vi behöver inte se relativism som en extrempunkt; bortom det finns självmotsägande absolut nihilism.

Samtiden sägs ofta vara postmodern, vilket till viss del kan sägas stämma, fast en viktig fåra är snarare en form av cynisk objektivism.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Intressant

En ny form för IMF och Världsbanken

Internationella valutafonden IMF och Världsbanken håller sitt vårmöte i Washington DC. Troligen ett av de svåraste sedan grundandet i B...