måndag 31 maj 2010

Life Gene och integritetsproblemen

Life Gene samlar in genprover. En viktig skillnad är frivilligheten, vilket är positivt, frågan är hur mycket ändamålsglidning som kommer att ske.

I Östgöta Corren skrev jag om biobanker, men det är värt att påpeka övertron på kriminaltekniken och DNA-registren och CSI-effekten i Voltaire. Se mer i boken Som egenmäktiga gudar. Jan Wahlströms kommentar är i andan av en tidigare debatt om genpatent.


söndag 30 maj 2010

Dilsa Demirbag-Sten och hennes Fosterland

Jag intervjuar författaren Dilsa Demirbag-Sten i Tidningen Kulturen, En av Sveriges starkaste liberala röster den 26 maj 2010. Dilsa Demirbag-Sten berättar om sin biografi Fosterland och sina tankar kring multikulturalism, yttrandefriheten, folkhemmet och framtiden.

Det första intrycket av Dilsa Demirbag-Sten är hennes energi och engagemang. Redan innan vi har satt oss vid ett bord för att diskutera hennes nya biografi Fosterland, har hon hunnit avhandla både sin kritik av debattören Ayaan Hirsi Ali (som uppmanat till kristen mission i muslimska områden), och pekat ut hur Halal-TV:s val av programledare drivit på fördomar.

Kulturskribenten Dilsa Demirbag-Sten är en av Sveriges starkaste liberala röster kring mångkulturalism och yttrandefrihet. I biografin berättar hon om sin uppväxt i Uppsala, i folkhemmets räta linjer. Hon berättar om motsättningen mellan modernitet och tradition, och hur familjen förändrats både av mötet med Sverige och omvärldens utvecklingar.

I medierna har hennes porträtt av sin far ofta tagits upp, men "det är en kvinnoskildring av tre generationer" påpekar hon. Främst skildras mamman, och hennes möte med Sverige.

Sverige var den stora förebilden för familjen. Det var smärtsamt för mamman att komma till det nya landet, och finna sig till rätta, men det gick att till sig det nya landet genom barnen.

Fosterland handlar även om en tid av stora förändringar. Det var precis i skiftet mellan arbetskraftsinvandring till flyktingmottagning. Den förändrade invandringspolitiken skapade grunden för ett splittrat samhälle.

Hon kan förstå att det finns en nostalgi över folkhemssverige. Det var ett samhälle som gjorde framsteg, men det krävde också stor likformighet och uteslöt det som avvek. I längden höll det inte, så "det är dags att efter ett långt avsked lämna folkhemmet bakom oss" annars blir det lätt att grupp står mot grupp.

Ett av spåren efter folkhemmet, är det konservativa kulturliv som Dilsa debatterat. Det skakas av strider som hon finner ålderdomliga. Striden mellan figurativ och icke-figurativ konst som rasar är löjlig, "man kan ju gilla båda".

I folkhemmets ställe ser Dilsa gärna en mer liberal och öppen vision, men hon ser nu att "då politikerna inte kunde göra alla lika, vill de nu skapa upp separata samhällen". I längden kan det inte fungera, och därför har hon tagit upp debatten mot islamismen. Priset för yttrandefriheten är att man inte kan vara omtyckt av alla. Det är ett nödvändigt pris, men hon ser hur konflikträdslan sprids i offentligheten, särskilt som hon uppfattar att det politiska våldet har ökat.

"Staten har en roll i kulturlivet, men nu har det blivit ett brett och institutionaliserat kulturliv". Hon saknar nya intryck, "alltför många sitter och vinkar till varandra i postkoloniala diskurser". Det gäller att ingjuta nytt liv i kulturen, säger hon från sin erfarenhet. Förslagen till förnyelse har hon, "prova med nya institutioner, ge möjligheten till avdrag för gåvor till kulturstiftelser, och ge kulturlivet lika stor andel i Svenska Spels vinster som idrotten".

Resurserna kan komma kulturen till godo, "men för att göra det, måste vi våga ta debatten om kvalitet i kulturen". Där har uppfattningen om vad som är jämlikhet varit ett problem, "det är en illusion att tro att det inte finns en elit, den viktiga frågan är hur genomlyst eliten är". Dilsa pekar på debatten kring de statliga inkomstgarantierna för konstnärer som ett exempel på att kultureliten inte tar ansvar för sina privilegier. Den slutenhet som tagits fram är förödande, "därför kommer inte intresset, engagemanget och idéerna fram, och då blir finanselitens intresse av att bli välgörare för kultur och samhällsdebatt litet".

Det är en tid av förändringar för Sverige. Kanske kan de förändringarna likna slutet i Fosterland; det blev bra trots allt, bara på ett annat sätt.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

fredag 28 maj 2010

Cocaina och Colombia

Jag intervjuar författaren och journalisten Magnus Linton i Tidningen Kulturen den 27 maj 2010 om hans bok Cocaina, Colombias framtid och de främsta presidentkandidaterna i valet, Juan Manuel Santos och Antanas Mockus.

Det är mindre än en vecka kvar till presidentvalet i Colombia, som främst verkar stå mellan Juan Manuel Santos, f.d. förvarsminister och medlem av landets stora mediemogulsfamilj, och huvudstaden Bogotàs tidigare borgmästare, den okonventionelle Antanas Mockus.

I den gassande solen på Bio Rio vid Hornstulls uteservering sitter journalisten och författaren Magnus Linton, som i augusti utkommer med sin nya bok Cocaina. "Många kanske tror att Cocaina är ett inlägg i den svenska narkotikadebatten, men främst handlar min bok om Colombia och drogen som format landet".

Colombia är tyvärr ett idealiskt land för kokainframställningen, "det är ett land med extrem fattigdom, men som även har en avancerad ekonomi". Den extrema fattigdomen på landsbygden pressar småbönderna att odla koka. Vid kusten bor många afro-colombianer i sina egna isolerade samhällen, så förhållandena är idealiska för kokainframställningen. Samtidigt så finns det i storstäderna tillgång till en avancerad ekonomi med banker, kommunikationer och strukturer för export och pengatvätt.

"Det är trasiga stater som behövs för narkotikatillverkningen", och Colombia är en stat som trasats sönder av kokainet. Fram till 80-talet var landet oroligt, men inte kaotiskt. När kokaodlingen började växte den marxistiska gerillan FARC från en stryka på 1000 soldater i början av 1980-talet, till en armé på 20000 soldater vid nollnolltalets början. Parallellt organiserade rika jordägare paramilitära styrkor för att skydda sina intressen, och även dessa privatarméer blev helt beroende av narkotikaproduktion och övertog kokainhandeln när Medellin- och Calikartellerna kollapsade. Gerillans och paramilitärens strider om territorium har nu gjort fyra miljoner colombianer till flyktingar i sitt eget land. Dåvarande presidenten, Ernesto Samper, misstänks för att ha varit mutad av Calikartellen.

Kokain blev från och med 80-talet modedrogen, därför att "kokain är knarket för dem som hatar knarkare" påpekar Linton. Drogkulturen hade före kokainet förknippats med flummighet och förlorad kontroll, egenskaper som inte passade in den västliga medelklassens livsstil.

"USA:s krig mot narkotikan misslyckades. Tanken var att istället för att utkämpa kriget mot efterfrågan hemma i USA, så skulle utbudet från Latinamerika stoppas". Trots alla besprutade kokafält och sprängda labb så kunde inte flödet av kokain hindras. Konflikten blev dock alltmer militariserad, och den nu sittande presidenten Alvaro Uribe, drog nytta av att likställa kokainproblemet helt och hållet med FARC-gerillan. "Det är en för enkel beskrivning, kokain är inte alltid lika med FARC", säger Linton och pekar på de paramilitära gruppernas helt avgörande roll i varför nästa hela världens kokainproduktion kom att koncentreras till Colombia. I dag är ett stort problem att militariseringen av antidrogkriget skapat ett alltmer spänt förhållande till grannländerna Venezuela och Ecuador.

Det är inte så välkänt att Colombia under en tid legaliserade innehav och bruk av små mängder narkotikan. Det finns en stark tradition av frihetlig vänster, påpekar Linton, och 1994 dömde konstitutionsdomstolen ut förbudet som en inskränkning av medborgarnas frihet och självbestämmande. Det är därför som president Uribes återkriminalisering av bruket väckte sådan kontrovers, det var en del av Uribes försöka att montera ned konstitutionen. Han ville själv ställa upp för en tredje mandatperiod, men en folkomröstning stoppades av konstitutionsdomstolen.

Gerillorna och de paramilitära grupperna är ännu stora aktörer, men "i dag har de stora kartellerna brutits upp och ersätts av baby-karteller", säger Linton. Det är främst mexikanska intressen som kontrollerar baby-kartellerna, och utvecklingen i Mexiko är en repris på hur det såg ut i Colombia för tjugo år sedan under jakten på bossen Pablo Escobar. Staten mister kontrollen över landet genom att militarisera konflikten med narkotikaligorna istället för att bekämpa den strukturella fattigdomen.

Den allt svårare utvecklingen i Mexiko kan förhoppningsvis ge Latinamerika förbättringar. President Barack Obama och hans narkotikageneral Gil Kerlikowske är medvetna om att kriget och förbuden kostar för mycket pengar, och försöker att gå mot en skadereduktionslinje, kanske även en avkriminalisering av cannabis. "Förbudet är ju undergrävt av att flera delstater tillåter medicinsk användning av marijuana. Via sin ekonomiska makt har Washington absurt nog större makt över Latinamerikas nationer än över de egna delstaterna".

Så vem vinner presidentvalet? Linton hoppas på Mockus, men tror att Santos stöd från etablissemanget kommer att vara avgörande. Därför fortsättter kriget mot kokainet, de inre stridigheterna och risken finns för ett krig med grannländerna.





DN

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

torsdag 27 maj 2010

Kina, ett föredöme för internet?

Ibland kan kontroversiella frågor peka på nya idéer och utvecklingar. På Netopia den 27 maj 2010 ställer jag frågan om vad väst kan lära av Kina när det gäller internet? Vad finns bakom den digitala kinesiska muren? Tänk om vi vill ha det som i Kina?

”Ni vill ju ha det som i Kina”! Det är intressant vilka roller som olika länder spelar som stereotyper i politiska och sociala debatter. För inte så länge sedan, var ett utrop om att motståndare ville att Sverige skulle bli likt USA en säker trumf i socio-politiska debatter.

När Kina studeras närmare finner vi förstås en auktoritär stat som begränsar sina medborgares rättigheter på internet. Det råder det ingen tvekan om. I Kina sitter 49 bloggare inlåsta för saker de skrivit på nätet. Allt från New York Times till politiska bloggar och diskussionsforum blockeras av myndigheterna, och sökord som har med till exempel massakern på Himmelska fridens torg är bannlysta. Reportrar utan Gränser kallade Kina för en av internets fiender.

Kina kommer på en delad sextiotredje plats med Mali och Marocko i The International Property Rights Index 2010 i sitt skydd av intellektuell egendom. Det finns inte ett välutvecklat skydd, genom fattigdom, bristande lagar och upprätthållande står piratkopierad musik och film för 80-90 procent av marknaden. Den kinesiska staten försöker att anpassa sig till internationella konventioner, IPRI-rapporten visar på en relativt stor förstärkning sedan mätningen år 2009. Frågan är hur väl det efterlevs?

Det verkar som om Kina kan tjäna som ett skräckexempel både för de som vill ha ökad kontroll över digital information som de som vill öka öppenheten på internet.

Jämförelser med Kina haltar något. Trots uppskrivningen av landet i västerländska medier är Kina fortfarande ett fattigt land, med stora digitala klyftor. Utvecklingen är fantastisk, fast ur en relativ synvinkel. Men vad finns bakom den digitala kinesiska muren? Kan det finnas något att lära för väst? Tänk om vi vill ha det som i Kina?

Även internet rymmer olika kulturer. Sökmotorn Google är exempel på en öppenhetskultur, som vunnit många anhängare. Operativsystemet LINUX är fri programvara till stora delar, men styrs som en välvillig diktatur, med Linus Torvalds och hans löjtnanter i kontroll. Teknik är också en fråga om samhällsåskådning. Vad är det som tar fram människans kreativitet? Vad ser vi som våra bästa egenskaper på nätet?

Vi i väst ser sällan de lösningar som vuxit upp bland de många internetanvändare som finns i Kina, Japan och Sydkorea. Språkbarriären är hög. Bakom den har många egna lösningar vuxit upp. Sociala medier som QQ, Tudou, Mixi och CyWorld är okända konkurrenter till välbekanta MySpace, Facebook och YouTube. Den kinesiska sociala nätverkssiten QQ har mer än trehundra miljoner aktiva användarkonton. Videositen Tudou är större än YouTube. De asiatiska utvecklingarna kommer att påverka hur internet utvecklas, om inte annat för att Kina främst är den största testmarknaden för vad som fungerar på nätet.

I Kina tjänar företagen pengar på sina tjänster. År 2007 rapporterade QQ en årsintäkt på 523 miljoner dollar, det var mer än fyra gånger högre än Facebooks. QQ gjorde vinst, medan Facebook gjorde förlust. Den kinesiska annonsmarknaden kan bli bättre utvecklad, men det är intressant att bara tretton procent av QQ:s intäkter uppgavs komma från annonser. Resten kom ifrån digitala varor och tjänster. En del av dessa verkar inte så imponerande; det är allt från jinglar, till avatarer, till personaliseringar av sidor, men det är en ledtråd om en kulturskillnad.

Mikrobloggare kan köpa följeslagare via Taobao.com som förmedlar kontakten. Det går också att köpa kommentarer till sin blogg. Det handlar om fåfänga, men även om de skribenter som rent affärsmässigt vill höja intresset för sig själva. Varje följeslagare kostar 0,20 yuan, för 10 yuan får man hundra.

En delförklaring kan vara att många asiatiska kulturer lägger stor vikt vid att ge varandra gåvor, en annan kan vara att företag genom en vidsträckt piratkopiering var tvungna att tidigt låsa nätet i sina affärsmodeller. Asien var tidigt ute med att utveckla mobiltelefonen som plattform för datakommunikation. Intressant nog så blir den mer slutna plattformen alltmer attraktiv även i väst. Där finns en förståelse hos användarna för betalningar.

Fungerande mikrobetalningar, ett mer låst internet och en internetkultur som samverkar med dessa har gjort det möjligt att driva ordentligt lönsamma företag i en ekonomi där 75 procent av internetanvändarna tjänar mindre än 2000 yuan i månaden (knappt ens 2500 kronor).

Det är talande att EU:s tidigare konkurrenskommissionär Neelie Kroes ser den digitala kinesiska muren som en handelsfråga, så länge som den blockerar kommunikationen. Efter Googles konflikt med Kina så ser fler i Europa och USA hur Kina vill utveckla sin egen infrastruktur och sitt eget innehåll.

I väst är det annonser, inte mikrobetalningar, som varit den ledande affärsmodellen. Det passade bra ihop med den öppna struktur vårt internet fått, då nätet växte fram ur små informella nätgemenskaper. Fast affärsmodellen med annonser som intäktskälla sätter inte användaren i centrum. Användaren är en tillgång som Facebook, Google och andra företag erbjuder sin kund, annonsören. 

Det är en nätkultur som premierar många klick och träffar, inte att utveckla långsiktiga relationer till användarna. Det ger ett utrymme för den sämsta sortens gratiskultur, och vill det sig illa kan den konkurrera ut även de exempel på öppen och fri internetkultur som existerar.

Sökmotorn Baidu är kanske mer inriktad på nöjen än Google, men i samband med Googlekrisen så togs den på allvar upp som det kinesiska alternativet. Är det möjligt med en alternativ kinesisk idé om nätet? Kanske Baidu och alla andra specifikt kinesiska lösningar sopas bort den dagen som den digitala muren faller. Kinas internetföretag kanske växer i en skyddad trädgård? Men internet är inte bara teknik, det är kultur och sedvänjor också. Företag måste leverera till kunderna, även de mest ideella nätkulturerna måste ha en fungerande nätikett.

Utvecklingen i Kina ställer den svåra frågan till oss i väst om vår internetkultur verkligen är den som fungerar bäst. Kommer det vara asiatiska företag och användare som utvecklar morgondagens dominanta nätkultur? Då kanske vi vill ha det som i Kina? Valet beror på vilka egenskaper hos nätet vi tycker är viktigast.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

onsdag 26 maj 2010

Internet doctoring

I write in The Daily Telegraph together with Charlotte Cederschiöld about Internet Doctoring on 11 June 2005.

The European Commission plans to provide the public with more information on pharmaceuticals through a public database. A pilot starts this autumn. The database is a step towards establishing the European e-Health Area, where patients can access online health services. It will reduce errors and delays, and allow teleconsultations and electronic trading.

The complexity of the decisions to be made favours the local knowledge of the patient rather than central health care planners. Better-informed patients will acquire better control of their health as medicine grows more individualised. Europeans should be allowed to compare freely EU members’ health services.

Patients now visit their doctor with the latest information on their specific ailment, and a clear picture of present alternatives, which is indeed a positive development for personal responsibility.

In Sweden, with a government retail monopoly on pharmaceuticals, we have seen that lack of open information and choice is inefficient and unjust. The European Court of Justice has rightly moved to dismantle the monopoly.

The public database and the Swedish case show that the EU can promote freer markets and consumer choice. It is time to liberalise information to the public, for the sake of health and to improve Europe’s pharmaceuticals market.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Leading way on climate change

I write in The Daily Telegraph that Europe must lead way on climate change 24 December 2004.

With the developments at the COP10 climate summit in Buenos Aires, the Kyoto Protocol is dancing its last tango. The European Union and environmentalist activists have been pushing for negotiations to establish more stringent emissions limits for a second commitment period after 2012. It's not going to happen.

The conventional wisdom - that it's the United States against the rest of the world in climate-change diplomacy - has been turned on its head. It turns out that Europe is isolated. China, India and most of the developing countries have joined forces with America to reject completely the idea of future binding greenhouse gas emission limits. Italy shocked its fellow European Union members when it called for an end to the Kyoto Protocol in 2012.

These countries recognise that stringent emission limits would be huge barriers to their economic growth and future development. It is, therefore, of the greatest importance that the EU changes its present strategy and opts for effective technologies solutions, instead of cap and trade systems.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Intressant

tisdag 25 maj 2010

Smart makt för USA

Jag recenserar boken Smart Power: Toward a Prudent Foreign Policy for America av Ted Galen Carpenter i Captus Tidning nummer 116, 2008. Läs mer i Smart makt: En ny amerikansk säkerhetspolitik?

Ted Galen Carpenter är säkerhetspolitisk kommentator vid den libertarianska tankesmedjan Cato Institute. Han har skrivit flera böcker om en smart isolationism för USA; redo att ingripa för Amerikas intressen, men inte för att binda fast sig i otydliga åtaganden. Hans nya bok Smart Power är särskilt intressant, då dess tankar kan bli vägledande för ett USA som i finanskrisens spår inte längre kan bekosta ett lika omfattande utrikespolitiskt engagemang.

Politiken efter attentatet mot World Trade Center var inte ett avgörande skifte, anser Carpenter. Det har funnits en ovilja att avsluta åtaganden från kalla kriget, istället har man fortsatt utsträcka dem till nya länder och konflikter. Ökningen av interventionismen anser Carpenter beror på att den amerikanska utrikespolitiken har saknat en god analys av världsläget, en tydlig syn på vilken roll USA skall spela i det, och vilka prioriteringar som är nödvändiga för att ingripa. Därför har ledningen överreagerat på dåliga utvecklingar, och den oplanerade aktivismen kan ha gjort världen mer osäker.

Carpenter är som många libertarianer kritisk till insatsen i Irak. Irak har blivit en belastning som är svår att dra sig ur, trots vissa framgångar. När man pendlat mellan att anföra oskadliggörandet av massförstörelsevapen eller spridning av demokrati i Mellanöstern som skäl för invasionen, visar ledningen att det inte funnits beredskap för den långsiktiga insats som krävs för att bringa ordning i ett från början instabilt land med otydliga konflikter.

Fler fientliga stater kommer att få tillgång till massförstörelsevapen. Istället för att måla in sig i ett hörn att stoppa alla, anser Carpenter att man behöver visa en avskräckande förmåga. USA har tidigare klarat av att balansera fientliga stater med massförstörelsevapen, som Stalins Sovjet och Maos Kina, då de förstått att anfall även skulle utplåna dem. Linjen mot Iran blir alltför oresonlig, vars ledare iallafall för sin egen överlevnads skull kunde sluta fred i kriget mot Irak. I jämförelse så går man på med silkesvantarna mot Nordkorea, utan att pressa Kina att lägga band på sin sönderfallande klientstat.

Relationen till Kina är en nyckelfråga för säkerhetspolitiken, och Carpenter ser att ytterligheterna mellan pandahatare och pandakramare i Washington kan skapa långsiktiga problem. Pandahatarna driver fram onödiga konflikter med en ny stormakt, som visserligen är auktoritär, men inte totalitärt expansionistisk. Pandakramarna tar en positiv utveckling för given, och tänker inte på att även ett mer demokratiskt Kina kommer att ha storpolitiska ambitioner. Dagens strategi av vänskap med press på reformer har fungerat bra.

EU, Japan och Sydkorea har inte tillvaratagit sina regionala säkerhetspolitiska intressen och har försummat sina respektive militära försvarsmakter, just för att de kunnat förlita sig på USA. Nato har tillåtits att expandera för att lösa organisationens identitetsproblem efter kalla kriget. Då har Nato tagit in medlemsländer vars säkerhet är svår att garantera, och som inte tillför alliansen nya resurser.

Svagare och mer instabila allierade kan genom sin förlitan på USA bli oförsiktiga och råka in i kostsamma konflikter. Carpenter blev sannspådd om att Georgien skulle reagera övermodigt på Rysslands provokationer, men han hamnar snett när han anser att Taiwan är lika oförsiktigt. Ledarna i Peking känner sig nog provocerade av det mesta som Taiwan gör på den internationella arenan.

USA:s politik har haft framgångar de senaste åren, just när man varit tydlig med vad man vill uppnå. Insatsen i Afghanistan avlöpte väl när man fokuserade på att oskadliggöra talibanerna och Al Qaida. När man lade till målet att även bekämpa opiumhandeln slog man bort en tredjedel av landets ekonomi, och gav islamisterna en ny chans. Den ursprungliga mellanösternpolitiken Condoleeza Rice tog fram, att pragmatiskt vika av från linjen med de stora fredsfördragen och satsa på begränsade insatser, gav bättre resultat. Fördragen hölls ju ändå inte. Den pragmatiska linjen gav också bättre resultat än att försöka etablera ett demokratins brohuvud i Irak, då man blev tvungen att ägna sig åt nationsbyggande. I dag blir världens polisman också världens socialassistent.

En ogenomtänkt säkerhetspolitik får inrikespolitiska effekter. USAs konstitution var inte skriven för ett land i krig eller inblandat i konflikter långt borta från sina intressen. Systemet av ”checks & balances” fungerar inte för det, och kan locka den politiska ledningen att än mer centralisera den politiska makten.

Kongressen diskuterar att sätta upp ett utgiftsmål på fyra procent av BNP för försvarsbudgeten. Det varnar Carpenter med rätta för, då det öppnar för ansvarslöshet med resurserna i en ekonomiskt trängd tid. Utvecklingen efter år 2001 var inte bra för stridskrafternas kvalitet, då Pentagon fick igenom gamla önskelistor som inte alltid stämde med vad som verkligen behövdes. Förutom i Afghanistan har den ökade militärbudgeten inte haft med kriget mot terrorismen att göra – den kampen är en polisiär uppgift.

Carpenters lösning är att rangordna de säkerhetspolitiska intressena. Eliminera särskilt fientliga terrorgrupper som Al Qaida och att vara militärt avskräckande är ett vitalt intresse kopplat till USA:s existens. Sekundära intressen, som Kinas expansion i Asien, är viktiga men kan undvaras. Svaga fientliga stater som Venezuela kan orsaka smärre problem, men är perifera intressen. Vissa intressen kan betecknas irrelevanta, som vem som styr i obetydliga länder på världscenen som Burma.

I en intervju för ABC News fick vicepresidentkandidaten Sarah Palin frågan om hon instämde i ”Bushdoktrinen”. Hon svarade med att fråga intervjuaren vad han avsåg, och hon beskylldes då för att vara okunnig om utrikespolitiken. Smart power menar att hon kanske svarade rätt, för det har funnits politiska fördelar både för vänstern och högern med att sätta sina etiketter på USA:s säkerhetspolitik. Då har improvisationen i efterhand kallats doktrin.

Näste president har därför kanske oväntat stora möjligheter att upprätta en egen agenda i säkerhetspolitiken. Både McCain och Obama har uppvisat drag av en mindre aktiv säkerhetspolitik, som kan förstärkas av det finansiella läget.

Carpenter ser främst till USA:s intressen, och om USA blir isolationistiskt i dag innebär det en stor risk för världsläget. Men om USA inte har förutsättningarna att spela samma ledande roll som tidigare, kan Carpenters prioriteringar ge vägledning så att USA:s säkerhetspolitik blir mer effektiv för USA självt och ge utrymme för dess allierade att i trygghet bygga upp sin egen säkerhetspolitik.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Intressant

Liberalism+postmodernism=sant?

Jag skriver en artikel om Postmodern liberalism? i Captus Tidning nummer 95, 2007.

Man bör vänja sig vid att söka sanningen i små ting, annars kommer man att ta grundligt miste i de stora - Voltaire

”Postmodernism” - blotta ordet brukar röra upp vilda känslor hos den svenska borgligheten. Ofta har man fått lära sig att postmodernismen är den farligaste fienden, här finns grunderna för queerteori, postkolonialism, kulturrelativism, socialkonstruktivism och ifrågasättandet av objektiviteten. Namn som Michel Foucault, Jacques Derrida, Jacques Lacan och Jean-François Lyotard låter som ett antiliberalt skräckkabinett.

Reflexmässiga reaktioner är oftast olyckliga. Skulle det i det postmoderna tankegodset kunna finnas något som en liberal kan ta vara på? Finns det kanske kopplingar till vissa liberala tänkares idéer?

Ibland har det faktiskt påpekats att det finns likheter med liberala tänkare som Friedrich Hayek och Karl Popper. Faktum är att likheterna är så slående att Hayek har blivit kallad för
den förste postmodernisten. Både Hayek och Popper betonade att vår kunskap om oss själva är provisorisk och pågående. Den kunskapsteoretiska ödmjukheten är en fundamental byggsten i bådas kritik mot en omfattande social ingenjörskonst och utopisk planering.

Postmodernismen komplicerar också förklaringssystemen, och dess vilja att diskutera ett studieobjekt från olika vinklar karikeras ibland som kulturrelativism av värsta sorten, men det missar hur det mänskliga sinnet faktiskt arbetar genom att just ständigt omvärdera sina intryck. Just detta erkännande av kunskapens gränser är en allierad i kampen mot ingenjörstänkandet i samhället.

Problemet är svårigheten att precist definiera en så spretig rörelse som postmodernismen. Den innefattar så vitt skilda områden som bl.a. sociologi, historia, litteraturvetenskap, medicinsk etik och vetenskapsteori. Många av dess frontfigurer drog sällan jämnt ifråga om metoder och om slutsatsernas politiska vikt och betydelse.

I en mer fruktbar syn kan den ses som en kritik av den modernism som inleddes av Upplysningen, vilken inkluderade filosofer som Bacon, Descartes och Saint-Simon. Upplysningen handlade om att bekämpa tradition och vidskeplighet med förnuft och systematiska observationer, ofta i tron att en universell kultur på rationell grund kunde skapas. Upplysningen var inte heller någon sammanhållen rörelse, vilket ses i de djupa skillnaderna mellan filosofer som Voltaire och Condorcet samt Hume och Adam Smith.

Den värsta tendensen från Upplysningen, var att applicera förment vetenskapliga principer på det mänskliga samhället. Under den attiyden ligger antagandet att alla individer upplever världen på samma sätt och att slutgiltiga sanningar, både vetenskapliga och moraliska, är ovillkorliga och oföränderliga.

Det påpekande många postmodernister gör är att alla fakta innehåller teori, att det inte finns några sanningar som är oberoende av människor, kulturer och språk och att variationen i den mänskliga tillvaron undgår vår fullständiga förståelse. Där ser vissa postmodernister faktiskt möjligheterna i osäkerheten.

Det är en balansgång. Michel Foucaults likställande av diskurser (de världsåskådningar som påverkar hur vi tänker) med maktstrukturer kan brygga över till public choice- skolan med att institutioner kan påverka och inruta hur människor tänker, men de kan också jämna ut spelplanen för mycket så att vi inte ser de skillnader som finns mellan institutioner och akademiska discipliner. Foucaults tankar om kroppen och hur dagens politik vill styra den genom att lägga sig ibland annat hälsa, kost, genetik, könstillhörighet sätter verktyg i händerna också på liberaler. Foucault föreläste också under de sista åren av sitt liv om Hayeks tankar kring den privata sfären i samhället och om att denna måste försvaras för att möjliggöra ett skydd mot maktens excesser.

Jacques Derrida och Jacques Lacan menar att språkliga strukturer bestämmer hur vi ser verkligheten. Det gör oss uppmärksamma på att vissa ord har en hel del kopplingar och innebörder vi är omedvetna om. Jämför med hur ordet rättvisa i dag självklart ses som rättvisa i utfallet. Men Derridas och Lacans tanke missar att den moderna lingvistiken är inne på att tankar och uppfattningar föregår språket.

Lyotard håller med Hayek om att ekonomin är en subjektiv vetenskap, där kulturella värderingar och förväntningar om framtiden påverkar utbud, efterfrågan och priser. Lyotard ligger även nära honom i tanken om den tysta kunskapen, att all kunskap som är nödvändig för ekonomin och samhället inte alltid kan formuleras utan ligger invävd i traditioner, sedvänjor och praxis. Intressant nog har detta institutionella sätt att närma sig ekonomin vunnit framgång de senaste åren. Lyotard är långt mer socialrelativistisk än Hayek, men förkastandet av en fullständig kunskap omöjliggör iallafall totalitära institutioner.

Balanserandet kan som bäst ge en mer kritisk förståelse av världen, där en pluralistisk syn inte behöver vara dogmatisk eller sammanfallen i relativism utan att man erkänner att skillnader har betydelse. Just denna skepsis inför metaberättelser- de stora teorierna som hävdar sig kunna förklara allt i den mänskliga tillvaron- är positiv. Visst gav Upplysningen oss kunskaper om naturen och samhället, men vi bör vara vaksamma mot att den också innehöll en hel del naivitet om det begränsade förnuftets planeringsförmåga. Det är ur denna rationalism som många av 1900-talets värsta totalitära regimer föddes. Upplysningstänkandet ligger till grund för den sociala ingenjörskonst som fortfarande påverkar våra liv.

Skillnaderna mellan liberalism och postmodernism är stora. Men postmodernismen och liberalismen ställer delvis samma frågor, och även om de kommer till olika svar, finner de ibland gemensamma fiender. Där de skiljer sig från varandra på lång sikt, kan de kanske ha ett utbyte på kort sikt.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Intressant

måndag 24 maj 2010

Skruvad miljörätt

Nicklas Skår, som arbetar med miljörätt på Svenskt Näringsliv, har skrivit en liten rapport om åtta mystiska fall från miljöbalken. Är barn hot mot miljön är läskig och knasig läsning, med en del poänger om behov av rättssäkerhet i miljömål. Om Skårs bild stämmer, så hotas förtroendet för rättsväsendet.

Frågan är om Skår tjänar på att ta upp åtta skruvade exempel? Tokiga tillämpningar finns alltid av lagstiftning, det går inte att komma ifrån. Skår anser att fallen inte är isolerade. Det riktigt intressanta är att peka ut hur knäppt normalfallet som går upp enligt miljöbalken är. Det är något enkelt att få sina fördomar bekräftade, eller att bara slå bakut, beroende på åsikterna man hade innan man läste rapporten.

Nu gäller rapporten privatpersoner, fast det hade också varit spännande att se vad som kan ske för företag i systemet. Det är inte alla företag som tycker illa om krångliga regler, de företag vi har idag är ofta de som överlevt i ett krångligt regelverk, medan konkurrenter gått under. Så Skår skall ha beröm för att ha tar ett rätt bra principiellt grepp på frågan om miljöbalken och rättssäkerheten.



Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Vågar liberaler tänka nytt?

Jag skriver artikeln Det är goda tider nu för liberalismen i Captus Tidning nummer 11, 2005.

Under lång tid definierades den politiska kartan av hur man positionerade sig till reformistisk socialism. Där hamnade liberalismen i en svår situation: antingen sedd som ”mitten” med urlakade svar på frågor vars formulering passade socialdemokratin bättre, eller som ”höger” där man var tvungen att alliera sig med grupper man hade stora meningsskiljaktligheter med för att kunna bevara marknadsekonomin.

Liberalismen kan nu tillåta sig en period av doktrinära experiment, av sökande efter nya influenser, att teoriterisera och finna nya allianser.

Det kanske inte verkar så om begreppet politik tolkas strikt som det som sker i stat, kommun eller landsting - men dessa handlar främst om förvaltning av fördelning och är därför dominerade av idéer som tagits in från tidigare. Den tolkningen får svårt att formulera, konkretisera och leda de nya utmaningarna som samhället ställs inför.

Förändringar i teknik och kulturella strömningar pekar mot allt mer mångfald, och är något som passar den liberala idén om individualismen väl och samtidigt möjliggör dess spridning.

Konservatismens utopi om att gå tillbaka till ett homogent och traditionellt samhälle går inte att ta till sig i det post-traditionella samhället. Där det tidigare fanns enkelhet och begränsning finns nu diversitet - tack vare nya medier, nya kulturella kontakter och ett förnyat intresse för experiment med estetik.

Socialismens djupa klyfta mellan reformism och radikalism, slutade med att båda grupperna fick rätt: radikalismen ledde till kommunismens fasor och praktiska misslyckanden, men reformismen mådde inte bra i den borgerliga demokratin. Socialdemokratins särintressepolitik för att behålla makten befordrar inte socialismens jämlikhet. De f.d. kommunistpartiernas kramande av välfärdsstaten innebär att de har övergivit det socialistiska idealsamhället. Antiglobalisternas åtsidosättande av ideologi till förmån för aktivism hindrar dem att bli en motkraft till den rådande ordningen. Eftersom man inte är ett reellt alternativ längre, utan en del av etablissemanget, så mister hela den romantiska socialistiska auran sin strålkraft.

De gröna klarade sin reformism sämre än socialismen. Avstegen från det decentraliserade, småskaliga och självförsörjande samhället bröt idéernas romantiska bas. De minoritära ideologierna drabbas av att kategorier inte längre är de fasta mallar man antog, och inte längre är ömsesidigt uteslutande. Individen odlar alltmer olika identiteter i olika sammanhang, och de fiendestrukturer man byggt upp stämmer inte med vare sig ett mer tolerant samhälle eller människors alltmer vida livsprojekt.

Virginia Postrel ställde upp i sin bok
Framtiden och dess fiender upp en användbar alternativ skala för dagens politik att orientera sig i. Hon anser att det är mer fruktbart att dela upp politiken i dynamister och stasister. Med stor förenkling kan man säga att dynamisterna önskar mångfald i sina lösningar, medan stasisterna önskar kontroll: den enda bästa vägen. Denna brist på flexibilitet har allt svårare att fungera med ett mer komplext samhälle, och dess praktiska misslyckanden blir lättare att angripa.

Här finns utrymme för en mobil maktkritik, med nya allianser och nya former för organisation. Till exempel så befinner sig lattevänstern, infosocialismen och delar av queer-rörelsen ofta på en mera liberal våglängd i vissa frågor, som t.ex. skadereduktionsstrategier, open source rörelsens kreativa samverkan och sociala frågor, än man skulle kunna tro.

Den fria marknaden är en makalös mekanism för reellt möjliggörande av mänskliga handlingar och specificerar inte vad som måste utkomsten. Den måste också understödjas av en social frihet, och att någon ger exempel på vad som kan vara möjligt inom dess nya och vidare ramar. Här behövs ett filosofiskt och kulturellt samtal - vilket liberalismen ägnat sig åt tidigare, men var tvungen att tona ned då agendan sattes av en ideologi som mätte all mänsklig verksamhet i ekonomiska termer.

Då kan man fostra en ny uppskattning för den lokala kunskap, öppna samhälle, självförverkligande och evolutionära metod som står bakom liberalismens försvar av fria marknader. Det är lättare idag, då människor kommer oftare i kontakt med dessa, än under industrialismens stasistiska glansdagar.

Då måste man dock våga bryta upp den politiska agendan, föra fram nya problemområden, och diskutera gamla frågor från andra angreppsvinklar. Att reflexmässigt stanna kvar i ”högern” ignorerar dels att delar av högern numer finner mer gemensamt med stasister ur den gamla vänstern, dels så kommer man att missa viktiga symboliska och praktiska frågor som Internets frihet, biologisk och social frihet, kulturella experiment och hur flödet ersätter platsen. Liberalismen har ett arbete att uppmärksamma, försvara och utveckla trender i samhället som går mot öppnare riktning och medvetandegöra nya politiska impulser. Då kan man framstå som trovärdig förespråkare av det uttrycksfulla, kreativa, sensuella och öppensinnliga.

Det kommer att krävs hårt, och annorlunda, arbete för att lyckas- men det är en spännande tid att vara liberal, med fler möjligheter som står öppna än 1989.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Intressant

söndag 23 maj 2010

Vindenergi et vigtigt redskab?

Jag skriver artikeln La Cour og det forsigtige princip? för Copenhagen Institute den 12 oktober 2004.

Vindenergi har altid været et vigtigt redskab for menneskeheden. Der er fundet beviser, der fører helt tilbage til det 10 århundrede i Persien. Det var under korstogene at europæerne opdagede denne teknologi. I århundrede blev vindenergi kun brugt inden for landbruget, her især vindmøller og sjældent som en form for rå energi.

Det første rigtige forsøg på at anvende vindenergi, til andre formål end formaling, var ifølge videnskabelige kilder, i Danmark. Med ingen andre former for naturenergi til rådighed og med dets flade landskab, kan det kun forekomme naturligt, at det var i Danmark, som det første land i verden, at man begyndte at studere udvinde vind energi til elektricitet. I 1891, ved Askov, byggede Poul la Cour og hans team af forskere, ved hjælp af et sponsorat fra den danske regering, den første test model. La Cour baserede sine ideer på et tidligere forsøg, lavet af to danske forskere H.C. Vogt og J. Irminger, som deltog i udformningen af den moderne teori om aerodynamiske løft og træk.

Omkring 1918, som et resultat af Poul la Cour's arbejde, brugte en fjerdedel (120) af Danmarks elektricitets værker nu vind energi turbiner. De fleste maskiner havde en RATED kapacitet på 20-35 kW. Efter Første Verdens krig, fik Danmark en tilstrækkelig andel i energirigdomme tilbage, hvilke betød at disse apparater var hurtigt forældet og allerede i 1920 var der bare 75 igen. Det betød en kraftig nedgang i vind energi.

Den Europæiske Union er i dette øjeblik ved at lægge sidste hånd på en plan der favorisere vind energi frem for andre former for energi. For at opnå dette mål, taler vi ikke længere om at opstille nogle få vindmøller. Men i stedet om at skabe kæmpe parker af vindmøller, som ikke kun vil være at se på land, men også på vand. Vindmøllerne, som vil strække sig over flere kilometer, vil være omkring 80-100 meter høje og kan placeres med omkring 500 meter interval. En af de største findes direkte uden for Københavns Havn. Andre i Californien.

Den egentlige grund for disse massive vindmøller parker, er at vind energi er en meget mere udbredt form for energi. Det giver en forholdsvis lille portion af energi i forhold til dets rumfang. Energien er nødt til at være samlet fra et stort omfang. Vindstyrken i området skal være helt perfekt, ikke for svag (fordi så produceres der ikke nok energi) og ikke for hård (for ellers stopper vindmøllerne med at dreje rundt). Derfor er det nødvendigt, at de områder, som besidder alle disse kvaliteter, bliver udnyttet optimalt.

Vindmøllerne selv er ikke nær så effektive som de burde være. I forhold til en vindmølle fra middelalderen, som kunne producerede helt op til 17 % energi, kan de moderne dårligt nå 50%. Davs noget af den energi går endda tabt i opbevaring af energi.

Det er interessante er, at selvom vindmøller nu i over 30 år har været set som et seriøst alternativt til andre energikilder, er det ikke blevet forsket i deres påvirkning af miljøet. Der er ellers flere grunde til bekymring. Fuglelivet, her især rovfugle som ørne og ugler bliver tit hakket ihjel af vindmøllerne rotorer. Flagermus bliver desorienteret og vi ved ikke hvor meget disse vindmølle parker kommer til at påvirke havmiljøet, både fisk og pattedyr.

Forskning viser også, at det påvirker fjernsyn, radio og radar signaler. Siden det er nødvendigt at placere vindmøller de steder, hvor der er de rette vind tilstande, kan det ske at de er nødt til at bygge dem i befolkningsrige områder, hvor det kan skabe problemer for de folk som bor i nærheden. Lyden fra vindmøllerne, skyggerne fra de høje master og deres ikke helt så tiltalende udseende kan komme til at genere befolkningen.

I disse dage, hvor sikkerheds principperne gælder for så mange ting, kan det ske, at forventede projekter ikke er helt gennemtestet og det er det overraskende nok ikke for vindmøller. Burde produktionen af vind energi ikke falde under risiko kategorien og testes?

Grunden til denne forsømmelse er baseret i ideologien. Den moderne diskussion af vind- energi startede tilbage i 1970erne, samtidig med miljø debatten. Miljøforkæmperne så hydroelektronisk energi og rå olie som farligt for miljøet og i nogle kredse, hvor man før havde en positiv indstilling til atomenergi, ændredes denne opfattelse også. Det betød, at der kun var sol og vind energi tilbage, de såkaldte ”genbrugs” energikilder.

Det er vigtig at tænke på mange af disse visionære mennesker indenfor udvindelse af vind energi havde en meget begrænset ide om, hvor vidt vindenergi kunne spille en rolle i et lille og selvforsynede samfund. De havde ingen ide om, hvordan de kunne skaffe nok energi til et moderne industri samfund og især ikke til et aktiv information samfund. Vind energi var baseret på den vision og på det punkt, kunne det have været set om et realistisk alternativ. Det er derfor at dansk vind energi voksede støt i det 20 århundrede, men har ikke formået det i det 21ende århundrede, da vores forbrug har ændret sig betydeligt.

Grunden til at vindenergi er så populær hos miljøforkæmperne, er at dets opretholdelse ikke påvirker miljøet for meget. Dette gør at sol og vind energi er så attraktivt frem for andre former for energi. Gennem de sidste 20 år er der blevet forsket meget indenfor udvindelse af naturlig energi og store penge gaver fra regeringen er blevet doneret til dette formål.

Men ud fra denne centraliserede vision om opretholdelse og fornyelse glemmer man helt det vigtigste- miljøet. Uden disse enorme bidrag fra regeringens datterselskaber ville vind energi industrien ikke overleve, da det i øjeblikket ikke er særlig effektiv. I kølevandet af Koyoto Protokollen, er mange af EU’s datterselskaber og flere nationale regeringer interesse indenfor vindenergi steget betydeligt, da det kan være med til at reducere CO2 udslip. Det ville dog være mere effektiv og en hel del billigere, hvis man kunne reducere udsendelsen af CO2 i Øst Europa, da mange af deres fabrikker ikke lever op til de moderne standarder som eksistere i vesten. En anden løsning kunne være at skifte fra kul til atom energi.

Moderne økologi er naturen som et dynamisk væsen, som ofte ændre sig radikalt. Naturen kan ikke stræbe efter at opretholde balance, det er nemlig et upersonligt system som ikke kan skelne mellem forskellige modeller. Selvom menneskets vurdering er vigtig, kan vi ikke konkludere, hvad er bedst for naturen. Forbrugere samt venner af naturen og de folk som bor i de områder som skal udnyttes bør man også tænke på. Moderne vind energi er nemlig ikke baseret på disse ideer. Det kunne måske, med en hel del forbedring i effektivitet spille en central rolle i udvindelsen af energi. I 1970erne talte man om at erstatte brugen af råolie med vind energi, men det kommer det nok aldrig helt til at ske...

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Intressant

Sammandrag politik och teknik GAL-TAN Arholma

Av Moralist - Eget arbete, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=4269104 Nedan följer en kort sammanfattning ...