fredag 25 mars 2011

Äganderätt ger välstånd


Nu har The International Property Rights Index för 2011 släppts.

På Netopia den 24 mars 2011 kommenterar jag årets index, och vilken roll som äganderätten spelar i ekonomin och länders utveckling. Hur ger äganderätt välstånd?

Jag tar också upp hur index fungerar, och vilka vikter och betydelser olika faktorer bör ges. Läs mer i artikeln Äganderätt ger välstånd.

I år är den femte gången som The International Property Rights Index ges ut, och det har varit intressant att följa dess utveckling. Äganderätten tas sällan upp i samhället, förutom på senare tid frågan om det går att äga en idé.

I dag ges äganderätten i alla fall läpparnas bekännelse, t.o.m. en hel del stater som formellt sett betecknar sig som socialistiska erkänner en sådan rätt till medborgarna. Vad som verkligen görs för att skydda den, när statsmaktens eller andra mäktiga institutioners intressen står på spel, är ofta en annan sak.

Privategendom behöver en pålitlig administration. Ekonomiska skolor träter om  huruvida äganderätten funnits före staten eller inte. I vilket fall som helst måste äganderätter etableras och registreras, likaså när ägarbyten sker. Det är nödvändigt för att fredligt kunna lösa de tvister som uppstår, och då behövs också institutioner runt dessa lagliga processer. I värsta fall behövs också statens våldsmonopol för att skydda någons äganderätt. Det finns olika sätt skyddet kan ske på och förstås med olika kvalitet. Där är det viktigt att försöka jämföra utfallen, och vilka effekter de får på samhället.

Skyddet är en balansgång, så att en stat använder lagarna för att ge ett regelverk som uppmuntrar till kreativitet och tillit människor mellan. Fast hur mycket tar en stat ”betalt” i form av skatter, avgifter och regleringar?

Vilka faktorer skall inkluderas och vilken vikt skall de ges i ett index? I IPRI:s index inkluderas inte skatter. Det är en av IPRI-rapportens största svagheter, oavsett svårigheten att jämförbart mäta dem. Skatter är ett av de största ingreppen som finns i äganderätten, och oavsett hur gott syftet är, får de större inverkningar än vad som först går att se. Löneskatter, tvångssparande och moms är inte så tydliga för medborgarna men försvagar deras uppfattningar om egendomens betydelse.

I Sverige sker enligt Centrum för Rättvisa 65 procent av de offentliga tvångsinlösningarna inte av ”angeläget allmänt intresse” i lagens ordalydelse, utan istället för att gynna ett annat privat intresse. Det är tyvärr alltför lätt att små ägare blir mycket små i dessa sammanhang. Det går också att sätta frågetecken kring vårt system av politiskt utsedda nämndemän.

Nåväl, sådana invändningar kan resas för många länder. Det är inte en större överraskning att Sverige hamnar i topp tillsammans med Finland i IPRI-rapporten 2011. Inte heller är det en överraskning att fattiga länder som Burundi, Bangladesh, Angola och Zimbabwe hamnar i botten. Ett så relativt utvecklat land som Venezuela borde inte vara sämst av alla i rankningen.

Ett index som mäter 129 länder i världen blir förstås svårt att läsa av. Skillnaderna i toppen och botten blir små. Det som överraskar är att i år se Sverige i topp, jämte Finland, i skyddet av intellektuell äganderätt. Det väcker säkert kritik från dem som anser att lagarna inte varit tillräckligt verksamma mot illegal fildelning, och även fortsatt kritik från dem som ansett att IPRI-rapporten är för påverkad av ”amerikanska upphovsrättsintressen” som Business Software Alliance som tar fram källan om piratkopiering.

Kritiken kan peka ut förbättringar. IPRI tar upp nivån av piratkopiering som en variabel med lika stort inflytande som det legala och institutionella ramverket kring skyddet för intellektuell egendom som helhet. Hur mäter vi och jämför formella och informella faktorer på ett bra sätt? Hur jämförs det som sker i verkligheten och vad som lagarna föreskriver?

Den stora förändringen skedde i underkategorin Skydd av intellektuell egendom (Protection of Intellectual Property) med 0,6 poäng. Den förändringen var mycket viktig för att hålla Sveriges IPRI- poäng som helhet uppe (det är tre år som den är oförändrad) Vad grundar det sig på? Det är ett subjektivt mått. Det baserar sig på en enkät där experter vid World Economic Forum Gobal Competitiveness Report 2010-2011 har tillfrågats hur de bedömer att skyddet upprätthålls i det egna landet.

För att inte gå in på osäkra spekulationer på varför den bedömningen gjorts, går det i alla fall att försiktigt konstatera att Sverige nog har ett skydd i klass med andra industrialiserade länder. Trots allt används subjektiva bedömningar gjorda av landets egna experter även i andra index av upphovsrätten som GIPI av Taylor Wessing, eller i andra sammanhang som när graden av korruption i ett samhälle uppskattas.

Tillgången till data om intellektuell äganderätt är ett problem för indexet, vilket årets  huvudförfattare påpekar, särskilt som man 2009 fick släppa rankningen av underkategorin varumärken p.g.a. brist på data.

Det är något som kännetecknar hela frågan om upphovsrätt, där många länder har svårt att ens få den fysiska äganderätten att fungera. De rikare länderna vinner på walk-over. IPRI-rapporten pekar på att bland de 129 länder som finns med, har de med robusta juridiska och politiska system bättre chanser att dra nytta av både fysisk och intellektuell utveckling. Trots de ekonomiskt svåra tiderna finns det en hoppfullhet att många länder verkar förbättra sina äganderättsregimer, och i alla fall undviker de sämsta exemplen.

Indexets utformning söker påvisa att fattiga länder kan öka sin välfärd genom att stärka skyddet för äganderätten. Länder som är rika skyddar både den materiella och immateriella äganderätten. Men det börjar bli otydligt i en värld som är allt mindre uppdelad i rika och fattiga länder. Allt fler länder befinner sig på en skala däremellan, även med avseende på immateriell äganderätt.

Indexet behöver hitta ett sätt att visa en modell för bra upphovsrätt. Upphovsrätten måste handla om att främja transaktioner mellan människor och länder, att skapa tillit. Enbart rädslan för lagen kan aldrig garantera äganderätten vare sig till en bil eller ett dataspel.

Vi behöver även se hur och varför det skiljer sig bland länderna i toppen för att ta fram de bästa exemplen att lära ifrån. Då är det viktigare att jämföra länder med varandra än se dem i rangordning. Det är det som indexet bör fokusera på. Att bättre definiera de bästa exemplen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

måndag 21 mars 2011

Cities on the Edge, notes for the futurists


When I and Anders Sandberg wrote Cities on the Edge, we also wanted to make the books accessible for readers that were not interested in role-playing games or Steve Jackson Games' Transhuman Space setting. People should be able to read about city life in the future, and get some interesting ideas from the present's scientific and technological developments. Interestingly, Cities on the Edge has already seen some media attention in Sweden.

Transhuman Space took a step away from the rather stale concepts of cyberpunk, and takes a look at what would happen if paradigm breaking technologies would be introduced. The result would be something quite different from a 20th century city just with more technology added. The often assumed distinction between dystopia and utopia, was lacking in favor of a world where people led regular lives with regular issues (if transhuman in nature).

As Anders Sandberg notes on his blog, there are a few scientific and societal changes that we would have liked to reflect, from the time when the first draft was submitted. The Transhuman Space setting was, after all, drawn up in the previous decade. Still, we managed to get the right tone of 99 was our 68, and write in continuity with what previous authors in the Transhuman Space series had written, while keeping on the edge.

Ninty years is a very long stretch of time (just think what developments the future held in 1921), and it is easy to become stuck in preconceptions. Our first contact with a country or a city tinges our view of it and with a distance it is assumed to stay frozen in time. For instance, many Americans still see Sweden as prime minister Olof Palme's welfare state of the 1970's while Swedes often still see the United States as the freewheeling Silicon Valley of the 1990's. Views of the characters of Paris and Berlin are still affected by the strong images of their style in the important 1960's and 2000's, respectively. But cultures, as well as cities, do change significantly over time.

When we were writing Cities on the Edge, we assumed that there is no straight line to the future. Attentive readers will notice our descriptions and hints at developments, ideas and technologies that fell out of the way during the setting's development. That leaves out some of the understanding of the present. Sometimes the losers do write the history.

Straight lines are often assumed in planning, with scenarios being built on examining one factor. Cities have often not been built for the people who will ultimately live there, but for the people the developers wished would live there. Developments might also become affected by ideas, and city developers substituting the ”what works” with the ”what sounds good”.

We try to reflect this in Cities on the Edge, showing a different take on how scenario planning could be done, by playing it through and allowing for sufficiently good outcomes or even diverse outcomes.

Waldemar Ingdahl, Stockholm 20110321

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

söndag 20 mars 2011

Cities on the Edge, notes for the gamers


Finally, Cities on the Edge for Transhuman Space written by me and Anders Sandberg, has been published by Steve Jackson Games.

It took quite some time, and while the book was in production a great deal of changes were brought on by GURPS 4th edition. Thanks to Phil Masters' effort, Cities on the Edge made the transition to the new edition quite well.

One of the issues Transhuman Space has encountered since the start was the difficulty for players to understand and visualise the world. Ninety years is quite a long view into the future these days, given the current rate of technological, social and political developments. ”Interesting setting, but what do I do with it?”, was the complaint we needed to address.

We made it our priority to weave adventure seeds, interesting places and things to do into every description, without explicitly pressuring the players to follow a particular course. We actually removed some rather nifty concepts from the final text. The reason was that they may have felt good on the drawing board, but did not provide players with enough plot hooks.

Another issue in Transhuman Space regarding the world in the year 2100 is it's lack of well-defined 'bad guys'. Sure, you could certainly use the Islamic Caliphate, the Transpacific Socialist Alliance or even uploaded French bureaucrats as the flavor-of-the day villain for the characters. However, Transhuman Space's realist theme provides a challenge to this approach. It also breaks the mood of the setting's ”meme meme”; people are motivated by the ideas they have adopted and actively shaped. This often makes the adversaries in the complex setting comprehensible.

Cities on the Edge introduces adversaries on the local scale. The same adversarial person, organization, societal trend could possibly be the characters' ally depending on their point of view. This infusion of meaning is prehaps one of the biggest differences between a post-cyberpunk game like Transhuman Space, and the now rather pedestrian dark future city with its ”for a few yuan more” mercurial attitude.

To achieve this, the setting needed to 'live with a life of its own' in the background, and not just tick when the characters look at it.

History in Transhuman Space is a potential problem, players might become much more interested in how the world actually reached its state in the year 2100. Thankfully, Steve Jackson Games did not use the metaplot format for Transhuman Space (despite it being so popular back when the game was launched). The canon's fixed date of January 1st 2100 easily becomes an end date, though, not a start date. By using the local level in Cities on the Edge we were able to introduce some story seeds that could be developed into bigger story arcs about the Transhuman Space setting's future. If you like them, fine, if you do not like them just let them stay local and in the background.

Why Stockholm? The reason is partially that I and Anders Sandberg know the city quite well, but gaming reasons played an important part in the choice. We could certainly have explored larger, more important or more technologically advanced Fifth Wave cities (Brussels, the capital of the European Union, was briefly considered) but it would have immediately run into the ”Interesting setting, but what do I do with it?” - problem. Stockholm shows the full glory of a fifth wave city, while being manageable. Stockholm is relatively familiar territory for most American and European players, while being distant enough to play around with without feeling out of line. The city can be depicted as a fun ”on the edge” playground, as well as an insecure poser with a decidedly darker hint.

Cities on the Edge is here, best of fun!

Waldemar Ingdahl, Stockholm 20110320


onsdag 16 mars 2011

Nattugglornas revansch


I dag bestämmer vi själva om det ska vara dag eller natt. Men många gånger sover vi för lite för att vi vänder på dygnsrytmen.

I artikeln Plats för nattugglan i Modern Psykologi nummer 2, 2011 skriver jag om vad som driver nattugglorna och hur du kan bli en bra nattuggla. Gynnar vårt samhälle nattugglorna nuförtiden?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

tisdag 15 mars 2011

Cities on the Edge

Go to Town!

The future has an old joke: "No one lives in the cities anymore; they're too crowded!"

My new book with Anders Sandberg is Cities on the Edge and can be bought from here

Tomorrow's towns in Transhuman Space have certainly evolved from eras past, and there's no doubt that they're still vibrant, exciting places. Cities on the Edge is your guide to the dangers and delights to be discovered downtown.

Written by noted transhumanist and futurist Anders Sandberg, with science journalist Waldemar Ingdahl, this gigantic guidebook includes:

  • A tour of cities in 2100, from an overview of what they are and have become, to a look at what makes the towns of tomorrow tick. Unearth the allies and enemies of urban areas. Learn how police, health, disaster management, transport, and trade in the cities of Transhuman Space work. Discover how they're run, and what happens when it all goes wrong . . .
  • A look at the bleeding edge of advanced architecture. Ultra-modern metropolises include mile-high skyscrapers, giant arcologies, biological buildings, high-density communications, and more!
  • Insight into urban culture: gray-collar crime, animated graffiti, urban AIs, self-configuring hotels, and other elements that make downtown dynamic.
  • A huge worked example: Stockholm in 2100! Visit the capital of Sweden, where eco-engineers discuss the restoration of the Baltic in trendy bistros run by Russian refugees; surrendering your privacy is so last year; and flaunting your naked brain in public is the height of fashion.
  • A sample scenario: "In the Walls," a murder mystery that centers on Stockholm. Whodunit, and how?

The future is a foreign country, and there's perhaps no better place to witness the wonders of the world than by visiting the grandest of the global villages. With Cities on the Edge, you're at the center of excitement!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Intressant

fredag 4 mars 2011

Ouarzazate, Solens stad


I Marockos öken byggs världens största solpark. Solen ska inte bara driva en hel stad och stor del av landet. Man räknar med att exportera solenergi från Sahara även till Europa.

Läs mer i Tidningen Farm, nummer 5 2011, i min artikel Solens stad om Ouarzazate och genombrotten inom solenergin.

Den torra hettan börjar bli olidlig, uppåt trettio grader på morgonen i januari. Ljuset blir allt mer vitt, och jag kisar fram under hatten. Framför mig, ingenting. Stenöknen fortsätter på slätten så långt ögat kan se i alla riktningar. Är det på denna öde plats, så långt borta, som framtiden finns? Plötsligt glittrar något till i solljuset och jag böjer mig ned till marken. Bland stenarna ligger ett mynt och skimrar, trots att det delvis täckts av sand. Vilka skatter göms i Saharas sand?

Inget nytt under solen. Enligt sägnen byggde filosofen Sokrates ett ”solhus” redan på 400-talet f.Kr. Tekniken används än idag. Huset byggs så att det blir svalt på sommaren och varmt på vintern. Väggar, fönster och andra öppningar placeras precis så att solens läge på himlen används optimalt.
 Solhusets stora stenväggar omgivna av speglar släpper den under dagen insamlade värme på natten och Sokrates sägs varit först med soldrivet varmvatten hemma.

Mycket av kunskapen glömdes bort på medeltiden. År 1839 experimenterade fransmannen Edmond Becquerel med två ledande metallbitar i en halvledande vätska. Ledningsförmågan hos ett föremål ökar när det utsätts för ljus, och solljuset omvandlades alltså till elektricitet. Fenomen kallas den fotoelektriska effekten. Becquerel var bara nitton år vid sin fantastiska upptäckt, vilket ledde till att hans idéer inte riktigt togs på allvar.

Willoughby Smith tog Becquerel på allvar, och undersökte 1873 vilka material som var bäst för att bygga en ny telegraflinje till Frankrike. Grundämnet selen visade sig mycket ljuskänsligt och därför mycket mottagligt för den fotoelektriska effekten. Det gav inspiration till mer forskning.

I början av 1880-talet var det tydligt att bruket av elektricitet skulle få ett stort genombrott, och intresset för solenergi för att driva maskiner började. De första, primitiva solcellerna gjordes i selenium av schweizaren Charles Fritz. De var dyra och hade en låg effektivitet på en halv procent i att omvandla ljus till elektricitet.

Fransmannen Mouchot tillverkade den första användbara konstruktionen. En vidareutvecklad version kunde ses i Paris 1882. Den drev en tryckpress och spottade ur sig cirka 500 exemplar i timmen av tidningen Soleil-journal.

Den teoretiska grunden lades av Albert Einstein, som fick Nobelpris 1921 för sin formulering av lagen bakom den fotoelektriska effekten.

I slutet av 40-talet utvecklades Czochralskimetoden. Den utvinner kisel i kristallform ur sand. År 1954 utvecklade Chaplin, Fuller och Pearson vid Bell Laboratories en ny typ av solcell som höjde effektiviteten från 4 procent till 12 procent. Det blev rymdkapplöpningen som övertygade finansiärer som amerikanska rymdstyrelsen NASA att satsa stort. År 1958 drevs radion på satelliten med solceller. Rymdtekniken är ett område där solcellerna lyckats, i dag drivs de flesta satelliter med solenergi.

Oljekrisen på 70-talet var genombrottet för idén att solenergi borde ersätta oljan. De fossila bränslena har en begränsad användning och en ändlig befintlighet. Sporrade av debatten kring klimatförändringarna, och behovet att minska utsläppen av koldioxid i atmosfären, ökade forskarna sina ansträngningar.

Solenergin beräknas ge cirka 15000 gånger mer energi än vad jordens befolkning använder idag. Fast då måste den vara konkurrenskraftig jämfört med andra energikällor. Idag är den oftast alldeles för dyr för att hela städer och länder ska kunna förlita sig på den. Drygt 8000 kronor köper en panel som kan ge maximalt 100 watt. På många ställen i världen där solenergin skulle kunna vara till stor hjälp har folk inte råd att skaffa den.

I Sverige används solenergi relativt lite. Främst används solceller där det är dyrt att ansluta sig till elnätet; sommarstugan, båtan eller husvagnen. Intresset för solenergi har varit lågt från kraftbolagen. Det finns inte tillräckligt många soltimmar på våra breddgrader.

Den fyrhjulsdrivna jeepen skumpar fram på det som kartan kallar väg. Vi är i öknen ungefär sju kilometer nordöst om provinsstaden Ouarzazate. Staden är lika främmande som namnet antyder. En dammig garnisonsstad franska främlingslegionen lämnade efter sig och som nu lever på filmindustrin. Många av vyerna, husen och befästningarna som svischar förbi rutan är välkända från amerikanska storfilmer.

Här är så platsen! Guiden Abdul pekar ut två stora skyltar på var sin sida av vägen, en på franska och en på arabiska, med Marockos och EU:s flaggor på. De förkunnar stolt att här ska världens största solkraftverk byggas. En månad tidigare hade kungen varit på plats och invigt platsen med ett tal. Spåret leder fram till den plöjda platsen där monarken talat, och sedan finns inget förutom 33 km2 öken. Vi kör till oasen i närheten, Tamezgitene, där det finns en by. Abdul frågor bönderna om de vet något om solkraftverket. Inget, blir svaret och i en fattig bondby i Marocko är det få som kan bilda sig en uppfattning om den teknik som kommer förändra deras land till en väldig byggarbetsplats.

Sahara är världens största öken med sina 8,5 miljoner kvadratkilometer, lika stort som Europa.
Öknen har enorma obebyggda arealer och en dagstemperatur på upp emot 50 grader. 
Solenergi från ett område stort som Värmland, 18000 kvadratkilometer d.v.s 2 promille av Sahara, skulle räcka för hela Europas energibehov.

”Nordafrika, mellanöstern och sydvästra USA är de platser i världen där solenergi har bäst förutsättningar”, säger Jonathan Walters vid Världsbanken. Han är ansvarig för dess arbete med energi och transporter i Mellanöstern och Nordafrika (MENA). ”I MENA-länderna går det att uppnå skalfördelar som kan driva fram kostnadssänkningar på hela marknaden”. Solenergianläggningarna skapar arbeten, minskar regionens oljeberoende. ”Då det har skapats upp institutionella förutsättningar, kan tekniköverföringen fungera och ge avknoppningar i MENA-länderna”. Problemet, påpekar Walters är kostnaderna, länderna saknar det kapital som krävs. EU:s direktiv om förnyelsebar energi tillåter import från Nordafrika, och Världsbankens Clean Technology Fund förordar en investering på 5,6 miljarder dollar i produktion och infrastruktur för kraftöverföring. CTF satsar 750 miljoner dollar, men det saknas fortfarande 1,4 miljarder dollar.

Ett konsortium bestående av tolv storföretag och den tyska regeringen, Desertec Industrial initiative (DII), planerar att länka samma solkraftverk runt Medelhavet. Bland konsortiets medlemmar märks ABB, Siemens, elföretagen Eon och RWE och viktiga finansiärer som Deutsche Bank och Munich Re. Den kompetensen och finansieringen lär behövas, då DII avser att satsa ett kapital på 400 miljarder Euro. I de planerade kraftverken ska solen värma avsaltat havsvatten. Den ånga som bildas av det avdunstade vattnet driver turbiner, som i sin tur driver generatorer. Fördelen med DII:s projekt är att lokalbefolkningen också skulle få bättre tillgång till rent vatten.

Marocko har 3000 soltimmar om året, och stora intressen i förnyelsebar energi. Landets miljöproblem är omfattande, handels- och industriministeriet har räknat fram att miljöförstörelsen varje år kostar 3,7 procent av dess BNP. Fouad Lahlou på miljötidningen MarocVert understryker kung Muhammed VI:s engagemang som avgörande, ”miljöintresset är inte nytt. Redan kungens far, Hassan II, hade bildat ett miljöinstitut på 90-talet, men kungen satte i sitt trontal 2009 det ambitiösa målet att 20 procent av Marockos energiförsörjning ska vara förnyelsebar till 2020”. Det är samma som EU, ett tufft mål för ett land som till 96 procent är beroende av import av olja och gas för sin energiförsörjning.

Den 2 november 2009 höll Muhammed VI ett tal tillsammans med USA:s utrikesminister Hilary Clinton om förnyelsebar energi. Kungen presenterade då en plan för att till år 2020 bygga fem solenergianläggningar för produktion av 2000 MW. Energiminister Amina Benkhadra uppger att det skulle spara förbrukningen av ett ton olja och undvika utsläpp på 3,7 miljoner ton koldioxid. Energin täcker miljonstaden Casablancas behov. Världens största solkraftsanläggning, med en kapacitet på 500 MW ska byggas till 2015 i Ouarzazate. Som jämförelse ska Algeriet öppna en anläggning i Tindouf på 10 MW år 2012.

För att markera att det finns ett organisatoriskt stöd för satsningen grundades den 26 oktober Moroccan Agency for Solar Energy (MASEN). En självständig myndighet under ledning av ingenjören Mustapha Bakkoury som främst strävat efter att åtminstone en tredjedel av de 9 miljarder dollar i kapitalet projektet behöver ska vara marockanskt.

Den 24 december utsåg MASEN de fyra av 19 kandidater vars offert tar sig vidare till slutbedömningen. Om tidplanen håller ska deras detaljplaner in för granskning i slutet av januari och arbetet början i höst. Energin från Ouarzazate ska gå till marockanska behov. Ouarzazates fördel är att det ligger fyra kilometer från Mansour Eddahbi dammen, med en lagringskapacitet på 439 hm3. Vattnet i dammen gör att solkraftverket kan kylas mer effektivt.

Det blir antingen ett amerikanskt, ett spanskt, ett italienskt eller ett egyptiskt konsortium som får bygga de första 125 MW solpanelerna i Tamezgitene. De marockanska offerterna fick ingen hemmafavör. Vinnaren ska stå för utformningen, finansieringen, konstruktionen och underhållet av anläggningen. Alla konsortierna har intressen i andra solenergiprojekt runt om i regionen, och för ett så tekniskt projekt så kommer diplomatin att spela stor roll för utgången.

Det sätter fingret på problemet att samordna den här sortens projekt. Det finns en hel del nationell stolthet, och olösta konflikter mellan länderna i Nordafrika och Europa. Marocko och Algeriet har gränstvister, likaså Marocko och Spanien. När det dessutom är fråga om så stora kommersiella intressen som i energiprojekt, brukar det vara svårt att få enighet. Kommer så storskaliga byggen att exploatera Nordafrika och hota Saharas ekosystem?

Jasminrevolutionen i Tunisien kan innebära än större oroligheter i regionen. Kommer statsledningarna att stå kvar vid sina åtaganden vid att bygga ut anläggningar och kraftnät?

Före finanskrisen verkade förnyelsebar energi redo att starta upp en ny grön ekonomi. Det pågick sol, jordvärme och vattenkraftsprojekt över hela världen. Många av projekten var små och osäkra men investerarna och statsmakterna ställde sig bakom dem.

Spanien var före finanskrisen världsledande på solenergi, främst genom statliga bidrag. Priset på spansk solenergi var tolv gånger högre än för el från fossila bränslen, och 18 miljarder euro satsades på solfångare och solpaneler. Marknaden kollapsade med det spanska budgetunderskottet, då bidragen föll med 30 procent och en gräns för nybyggen sattes till 500 MW per år. Nu överväger de spanska myndigheterna att sänka priset med solenergi med 40 procent, kanske även retroaktivt. Spanien var det land i Europa som hade bäst förutsättningar för solkraft, nu måste expansionen ske utanför EU.

När marknaderna kraschade fick många projekt avslutas eller var tvungna att febrilt söka nytt kapital. Det kan ha varit bra, ”industrin har mognat avsevärt, och förändras från en teknikdriven bransch till en projektdriven” säger Tom Rooney VD för SPG Solar i Kalifornien. Det ger förståelse att det behövs tid och kunskap under långa investeringar för att kunna lyckas. ”Bigger is better” är den nya given för att kunna dra nytta av skalfördelar. Den hårda sanningen är att förnyelsebar energi är dyrare att producera än fossila bränslen, och tills fler anläggningar finansieras och byggs kommer inte priset att sjunka.

Många på marknaden väntar på ny teknik. USA leder utvecklingen, med fyra stora forskningscenter och även ett flertal mindre. Det amerikanska företaget First Solar tillverkar sedan 2009 solceller där produktionspriset har kommit under en dollar per watt.

Forskare vid Caltech har skapat en ny typ av material för solpaneler. Idag används antingen effektiva men dyra solceller av kisel, eller billig och mindre effektiv plastfilm. Det nya materialet består av mycket små strängar av silikon. Det ser ut som ett böjlig och tunn plastfilm, med en mängd ledningar inuti. Processen för att tillverka materialet är relativt enkel. Normala solpanelkomponenter skärs ur ett block av kisel, och tillverkningen kan vara resurskrävande. Här växer forskarna bara fram de delar som kommer att användas. Materialet använder 99 procent mindre kisel än en vanlig solcell, och med en verkningsgrad som absorberar mycket mer solljus än de polymerer som används till filmen. Metoden kan bli kommersiellt lönsam om den går att få i massproduktion.

Det är en relativt liten mängd energi som faller på varje kvadratmeter, hundra watt som mest. Soltorn använder istället ökenmarken som solfångare. Marken reflekterar upp den varma luften till tornet, som en skorsten. Fördelen är att det fungerar bra på natten också, då marken som blev uppvärmd på dagen fortsätter att släppa ut värme.

Bland de senaste innovationerna märks en ugn som drivs av en solfångarparabol, avsedd för utvecklingsländerna. Det är särskilt bra, med tanke på hur många människor som drabbas av lungsjukdomar av eldning inomhus för matlagning.

Gunnar Asplund arbetade tidigare för ABB som länge varit ledande på kraftöverföring. För tjugo år sedan skapade han några av de första skisserna på nät med solenergi från Nordafrika. Asplund har vunnit Polhemspriset och IVA:s guldmedalj. Han påpekar att då förnyelsebar energi ofta ligger långt borta från konsumtionen är överföringen av energin nästan lika viktig som produktionen. Annars försvinner det mest på vägen. ”Sverige är unikt med så långa sträckor. I Europa har de korta näten för främst kolkraft byggs för säkerhet, inte för höga effektmängder över långa sträckor”. Det är svårt att leda elektricitet länga sträckor som mer än 60 mil med växelström. Effektförlusterna är för stora.

Högspänd likström HVDC är strömmen är konstant. Högspänd likström, HVDC, kan överföra elkraft över långa avstånd med lägre förlust av effekt. ABB uppger att överföringen nu är så effektiv att varje tusen kilometers transport inte förlorar mer än tre procent av effekten. Den första kommersiella systemet, byggdes av dåvarande ASEA på Gotland 1955. 1965 uppfann utvecklingsavdelningen i Ludvika tyristorventilen. Genombrottet ökade överföringskapaciteten med 50 procent.

HVDC ställer nya krav, att ett nytt nät med likström i kabel byggs ovanpå växelströmsnätet i etapper. ”Det kräver stora, dyra anläggningar som det är svårt att få tillstånd för”, säger Asplund. För att förnyelsebar energi skall kunna överföras effektivt måste likström användas. Ett flertal HVDC nät planeras, förutom Sahara har dessa ”renewable energy superhighways” även projekterats runt Nordsjön för vindkraften, ”Sverige har en viktigt roll då vi har största lagringskapaciteten”.

Myntet jag fann i öknen har slutat att glittra. Det var stenöknens blänkande ljus som var den gömda skatten.

Om solenergi

*) Andelen förnyelsebar energi i världen ligger på runt 18 procent. Om vattenkraften tas bort är det 2,5 procent.

*) Solceller är mycket hållbara, med en garanterad minimilivstid på minst tio år. Många tillverkare garanterar 25 års livslängd.

*) Varje solcell har en spänning på 0,5 Volt

*) En anläggning på 1 kW som är placerad rakt mot söder med 30-50 graders lutning producerar i Sverige ca 850 kWh per år och tar upp en yta av drygt 8m2.

*) I flera län finns statliga bidrag för solenergi, upp till 70 procent av investeringskostnaden. Vid årsskiftet fick Boverket in 78 ansökningar från 15 av Sveriges 22 län. Hittills har 65 av dem beviljats till ett sammanlagt belopp av drygt 85 miljoner kronor.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

torsdag 3 mars 2011

Ett nytt Europa behöver en ny form av media

Jag skriver artikeln Ett nytt Europa behöver en ny form av media i månadsmagasinet EuropaPosten nummer 10, 2007.

Café Babel är ett av de mer lyckade försöken att skapa ett gemensamt europeisk media. Det är en nättidskrift om nyheter, politik, kultur, livsstil, trender, vetenskap och samhällsfrågor.

Rent konkret är Café Babel ett elektroniskt nyhetsmagasin med en centralredaktion i Paris, och lokala redaktioner runt om i Europa. Lokalredaktionerna, som utgörs främst av medborgarjournalister, skriver på sitt eget språk och artiklar översätt sedan till andra språk och kan användas av de andra redaktionerna. Då utgångspunkten är en europeisk syn på vad som sker i det egna landet, kombinerar man både relevans lokalt med relevans för resten av Europa.

Café Babel är ett svar på att den politiska debatten i Europa saknar en gemensam plattform. Medierna är nationella, vilket medför att europadebatten förs ur ett nationellt perspektiv. Därför blir också medborgarnas engagemang i europeiska frågor bristande. Intresset för Europa i Sverige är fortfarande lågt, antalet svenska Erasmus-studenter minskar, och det blir svårare att nå ut med kunskap om de europeiska institutionerna och de möjligheter Europa erbjuder. Media hoppade på det lokala tåget och blev regionala på riktigt, utrikesbevakningen minskade. Det räddade inte upplagorna. Nu är frågan om det ens kommer att finnas papperstidningar kvar.

Den rapportering som finns av Europa är mycket ofta centrerad på det politiska spelet i Bryssel. Det är inte ovanligt att situationen är sådan även i andra europeiska länder, men då dessutom sammanhanget kring Europa ännu är indelat på ett "ja" eller "nej" till EU, saknas den djupare skildringen. Amerikansk kultur, juridik och politik känns mer välbekant än våra europeiska grannars.

Bloggar och sociala medier förs fram som alternativ, där medborgarjournalistiken kan fylla de professionella mediernas bortfall. I många fall är bloggare duktiga skribenter, men det blir med nödvändighet kortare texter med en eller två länkar, ofta till etablerade media. Det borde även finnas utrymme för längre reportage, noggrannare kommentarer, intervjuer och undersökande journalistik. Dessutom är inte bloggande alltid detsamma som medborgarjournalistik, som kräver mer i form av noggrann faktainsamling, genomarbetning, rättvis rapportering, transparens och självständighet. Det är alltså dags att börja göra en åtskillnad mellan privatbloggaren och medborgarjournalisten, och se att de uppfyller olika roller i det nya mediasamhället.

Café Babel startades av några Erasmus-studenter i Strasbourg som just ville få fram en gemensam europeisk samhällsdebatt. De började att talas vid, ordna debatter och seminarier samt nättidningen som eurogenerationens första egna medium. Eurogenerationen är den första generationen som vuxit upp med den fria rörligheten i Europa.

Allt material på Café Babel blir redigerat, granskat och korrigerat av professionella journalister. Det är ur alliansen mellan medborgarna och journalisterna som den verkliga medborgarjournalistiken föds. För Café Babel är deltagandet grundläggande för att bli ett riktigt europeiskt medium, att befinna sig i och behandla hela Europa, och få både bredd och spets.

Den centrala redaktionen upprättar en europeisk agenda genom att sända ut uppslag för artiklar att följas upp lokalt. Research för en artikel behöver inte stanna vid nationsgränsen, Café Babel-nätverket ger utmärka möjligheter för att ta den lokala redaktionen i ett annat land till hjälp och fullfölja. Det enda riktiga europeiska språket är översättningen, därför saknas inte material då artiklar översätts mellan språken.

Det skall vara roligt att läsa om Europa med ett rappt språk, och här finns utrymme för kåseriet, för intervjun som går djupare, då nätet inte har papprets begränsningar. Café Babel aktiverar också läsarna med sina kringverksamheter, och att man erbjuds chansen att själv delta stärker Café Babels möjligheter att nå ut.

Framgången har varit anmärkningsvärd, sedan siten startades har man nu hundratusentals läsare runt om i Europa. Lokaltidningar på olika ställen i Europa har sett Café Babels utspridda redaktion som en möjlighet att åter få utrikeskorrespondenter och kunna följa EU på nära håll.

I oktober så lanserades en Web 2.0 plattform där tidskriften integreras i en hel mediaplattform. Tidskriften länkas ihop med bloggar över hela Europa och sammankopplas till egenproducerade filmer på siter som YouTube, till podcasting, till grupper på den nätverkssiten Facebook, till företrädares tidningsartiklar och framträdanden i TV och radio.

Det behövs sammankoppling genom just digitala plattformar för att dra in massiva mängder träffar. Den kritiska massan, som krävs för att göra finansiärer intresserade av att satsa, finns först när man kan påvisa att man når ut till miljoner människor runt om i hela Europa.

Café Babels community ger en gradvis sammansmältning av traditionell journalistik, medborgarjournalistik, bloggande och vloggande. Genom sin utgångspunkt från den elektroniska tidskriften erbjuder den dessutom en mer välbekant form för ovana datoranvändare att börja bekanta sig med Web 2.0 och dess sammanvävda innehåll.

Kommissionär Margot Wallström har i intervjuer lovordat Café Babel som ett ambitiöst och spännande projekt. Som gränsöverskridare och förmedlare av kunskap och saklig debatt säger hon att Café Babel är svårslaget. Några av de bästa debatter hon medverkat har arrangerats av Café Babel. Fast det har inte varit i Sverige. Café Babel har hittills inte funnits på svenska, fast mindre språk som katalanska och litauiska finns representerade.

Fram tills nu har det inte funnits någon svensk eurogeneration, en målgrupp som vuxit upp med Europa och de tekniska verktygen har saknats. Nu finns en grupp som har Europa i blodet och som nyfika och lättrörliga lever mitt i den kulturella mångfalden. Med Café Babel får de också en fungerande plattform att uttrycka sig på. Nu finns möjligheten också för Sverige och det svenska språket att delta i det nya europeiska samtalet. Låt oss ta vara på den.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Intressant

tisdag 1 mars 2011

Bakom cyberkrigets Maginotlinje


Jag skriver om cyberkriget i Netopia den 24 februari 2011 i Bakom cyberkrigets Maginotlinje.

Vardagen har blivit beroende av datorn, långt mer än vi ser med blotta ögat. Vattnet i kranen, elen i lampan, maten på snabbköpet, pengarna på banken, vården på sjukhuset- alla är numer beroende av datorer.

När ett samhälle är beroende av tätt sammankopplade system uppstår förstås oron att någon välorganiserad fiende skulle kunna slå till mot vår sårbara infrastruktur. Så har det ju alltid varit i krig. Ett cyberangrepp skulle kunna slå ut fienden utan att avslöja vem som var angriparen. Rädslan är att stora skador orsakas lättvindigt, då makthavare inte tycker att det är ett ”riktigt” krig.

Krigsliknande handlingar har vi sett i hackerattackerna mot Estland och Georgien och spridandet av datormasken Stuxnet i juli förra året. Stuxnet smittade tusentals datorer över hela världen, och masken angriper mjukvara utvecklad för industriella processer. De flesta klarade sig utan större skador, men då några av de smittade datorerna befann sig inne i ett iranskt kärnkraftverk ledde det till många spekulationer om att Israel eller USA låg bakom.


USA:s president Barack Obama är själv orolig för cyberkriget och har startat US Cyber Command för att skydda amerikanska IT-system och behålla landets försprång på nätet. EU-kommissionär Cecilia Malmström vill förbjuda spridandet av skadliga datavirus och trojaner.

Läget är allvarligt, men inte så allvarlig som medierna målat upp den. IT-säkerhet är en bransch som präglas av ”fear, uncertainty and doubt” i sin marknadsföring. En del av det som kallas cyberkrigföring är inte angrepp utan ”vanligt” spionage.

IT-säkerhetsforskaren John Arquilla påpekar i sin bok Worst Enemy: The Reluctant Transformation of the American Military att ett skäl till osäkerheten är att civil, statlig och kommersiell information så ofta går okrypterad. Säkerhetsansvariga valde istället att försvara sin data med virtuella befästningar, att lita till brandväggarna. Arquilla kallar det för en digital Maginotlinje. 

Så varför antogs inte vidsträckt kryptering? Dels så bryr sig inte tillräckligt många användare om sin säkerhet i förhållande till kostnaden och dels har utbredd kryptering inte uppmuntrats då säkerhetstjänster och poliskårer vill ha mer öppna nätverk för att kunna spåra.

I längden är uthållighet det bästa skyddet mot cyberkriget. En kombination av preventiva åtgärder och planer har implementerats så att ett storskaligt angrepp inte skall slå hårt och för att återuppbyggnaden ska vara enkel. Det är också så som internet byggdes från början. Det bästa skyddet är att inte vara uppkopplad till att börja med, ett exempel är hur många nätverk för finansiella transaktioner är uppbyggda offline.

Motmedel mot nya virus brukar tas fram och spridas på någon dag. Ofta är ett sådant motmedel tillräckligt. Få denial of service- attacker har varat mer än en dag. Stuxnet-masken behövde en hel del traditionellt spionarbete för att få kunskap om säkerhetssystemet och mjukvaran i det iranska kärnkraftverket.


Det är svårt för en angripare att beräkna hur väl attackerna kommer att fungera. De kan slå mindre kraftfullt än förväntat, men skadorna kan vara svåra att begränsa till fienden. I en sammankopplad värld så kan attacken även drabba dig själv eller dina allierade.

Vad finns det för sätt att undvika cyberkrigets fasor? Lagarna behöver anpassas till vad som sker på internet, men syftena med lagarna måste vara desamma. En bra början vore att alla stater skriver på konventionen om cyberbrottslighet från 2001. Det skulle öppna för bättre samarbete mellan CERT:ar. Deras tidiga varningssystem är vitalt, och driver på utvecklingen av säkrare hård- och mjukvara vid inköp.


De två viktigaste staterna som inte skrivit på är Kina och Ryssland. Det är också därifrån många av de stora attackerna har kommit. När man tänker efter på hur mycket pengar som dessa två länder har investerat i IT-infrastruktur, övervakning av de egna medborgarna på internet är det troligt att mycket av världens IT-brottslighet, botnets och piratkopiering sker med dessa regeringars goda minne.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Google Gemini - the innovator's dilemma?

Det var många som reagerade på Googles AI Gemini. I sitt försök att korrigera tidigare bias i sökmotorn har Google fått kritik för att ha gå...