tisdag 1 maj 2012

Miljöjournalistiken, partisk och påverkad?

Stor debatt har utbrutit sedan JMG kom med sin redovisning av journalistsympatierna. Har Kent Asp och forskarna mätt rätt? Hur hög svarsprocent? Intressanta frågor, kan vara värt att ta upp dem senare. Nu tittar jag istället på hur debatten brukar blossa upp runt att politiska åsikter styr hur journalisterna rapporterar.

På den ena sidan finns tanken att journalister egentligen är politiska aktivister eller styrs helt som marionetter av ägarnas agendor. På den andra sidan spelar politiska åsikter ingen roll, det är yrkesnormen som styr hur journalistiken ser ut. Allt tal om bias handlar bara om betraktaren, sägs det.

Tänk, för kanske 10-15 år sedan sades de stora mediakonglomeraten vara osårbara och dikterade vad publiken skulle tycka. James Fallows Breaking the News samt The Global Media: The New Missionaries of Corporate Capitalism av Edward Herman & Robert McChesney var trots sin slagsida kurslitteratur för blivande journalister. Idag så är istället media hjälplösa under kostnadsjakten, vikande upplagor och publikens ointresserade förakt. Robert McChesney propagerar idag för att mediakonglomeraten måste räddas genom att införa ett statligt presstöd. Extrembilder är nog inte så hjälpsamma.

Kraven på att leverera mer innehåll snabbt pressar på en ytlighet. Det är sällan det finns tid att tänka politiskt kring en nyhet eller ett reportage. Psykologi spelar en roll därför att publiken lägger mer märke till och reagerar på en artikel, vinkel eller ämnesval de inte gillar eller håller med om. Innehåll som läsaren gillar och håller med om, reagerar man inte så mycket på.

Om jag ser till ett av mina områden, miljöjournalistiken, så är ett av problemen var man som journalist återfinner de braskande och anpassade nyheterna tillsammans med de ekonomiska intressena. Då kommer ofta myndigheter och miljöorganisationer nära som informationskällor. Centraliseringen av källorna är omvittnad för journalistiken som helhet. Det går ju alltid att hänga runt Miljödepartementet och hitta en story. I de kretsarna finns också prispengar, vidare kontakter, vidareutbildningar och nya arbetstillfällen.

Samtidigt var det inte så länge sedan journalistiken diskuterade sig själv som en profession, likt läkare och advokater. När jag läser i föreningen Miljöjournalisternas skrift från 15-års jubileumet så finns frågan om professionen där, men även ambitionen att miljöjournalistiken måste etablera en självständighet och trovärdighet. Det var en av drivkrafterna till att föreningen bildades. Grundaren Erika Bjerström sa i en intervju:

Generationen före mig var miljöjournalister väldigt uttalat på naturens och miljöns sida. Det gjorde att man lätt hamnade ganska nära organisationer som Naturskyddsföreningen och så där. Jag stöter fortfarande på att folk förväntar sig att jag ska köra etanolbil och bygga hus med miljövänliga material.

Ben J Wattenbergs The good news is the bad news is wrong tar upp att medierna missar de goda utvecklingarna regelmässigt, konsekvent men ofta helt oavsiktligt. Den konsekventa snedvridningen beror på att enskilda händelser (ett larm, en miljökatastrof) är lätta att skildra medan det är svårt att skildra processer i samhället, särskilt långsiktiga sådana. Samtidigt är processerna ofta viktigare för att förstå samhället. Ett bra exempel är hur media behandlade Colony Collapse Disorder, den stora bidöden. Ingen konspiration, men en av de enklaste förklaringarna som man redan kört vid andra tillfällen, verkade passa in.

S. Robert Lichter, Stanley Rothman och Linda Lichter skildrade USA:s journalistkår i The Media Elite: America's New Power- brokers. Boken hävdar inte att en politiskt, socialt och kulturellt homogen yrkesgrupp medvetet politiserar rapporteringen. De pekar i stället på den ofrånkomliga styrning som ligger i gemensamma referensramar och värderingar. Journalister avbildar verkligheten för resten av samhället. De gör det genom de dagliga besluten i sin hantering. Vad är värt att skriva om? Hur kan ett ämne behandlas i en artikel? Vad uppfattar man som relevant för läsaren och säljbart? Vem uppfattar man som sin läsare? Hur mycket utrymme skall ett ämne få? På vilket sätt skall ämnet vinklas för att bli en god berättelse? Vilken betydelse skall läggas i artikelns ord? Vem är intressant nog att få komma till tals? Vilka källor är trovärdiga och informativa?

De föreställningar journalister lägger till grund för sådana beslut bidrar till att bestämma vilka bilder och berättelser av samhället som delges publiken. Varför ta upp en larmrapport? Det är lockande för då måste läsaren engagera sig om faran åtminstone för att se om det drabbar en själv. En god nyhet, att ett miljöproblem kanske inte var så farligt, är ju kanske trevlig men engagerar inte lika mycket.

Lösningen är inte att helt enkelt undvika partiskhet och eftersträva saklighet i abstrakt mening. Det är att i en vidare mening identifiera och erkänna den ofrånkomliga roll som värden och perspektiv spelar i bedömningen.

De allra flesta journalister vill bara producera god journalistik. Men vad som avses med denna "goda" journalistik är starkt ideologiskt präglat och inte så lätt att sätta en partietikett på.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Intressant

Bonobo ett föredöme?

Det finns en vurm för “det naturliga” i samtiden. Det har jag tagit upp tidigare om den lyckliga stenåldern , apan som människans spegel...