Alla hav och sjöar har fritt svävande mikroskopiska alger, växtplankton. De bidrar till vattnets färg genom sina gröna och gula pigment. Även om de är encelliga organismer klumpar alger gärna ihop sig i långa stråk. Är det en giftig art kan fiskar och även människor ta skada. Vid en algblomning ökar antalet alger kraftigt, vilket grumlar vattnet och kan täcka det med flytande massor.
I havet finns många olika arter av växtplankton. De konkurrerar med varandra om näringsämne och solljus. Arterna har olika starka behov från omgivningen. Algblomningar sker när en eller flera arter får mycket gynnsamma omständigheter och förökar sig snabbare än de kan spridas ut eller ätas upp av djur.
Förhållandena mellan näringsämnena i vattnet ger vissa arter av alger fördelar. Framför allt när mängden kväve är låg växer blågrönalger till snabbare än andra sorter, medan de när kvävehalten är hög konkurreras ut.
Algblomningar har alltid förekommit. Ekosystemet med kväveälskande algblomningar på våren, och kvävefixerande algblomningar på sommaren var etablerat redan då Östersjön blev ett innanhav för sjutusen år sedan.
Däremot har produktiviteten, den mängd alger som blommar, ökat kraftigt de senaste åren. Allt fler lever nära stränderna och uppmärksammar därför algblomningar både tidigare och oftare vilket gör att de skenbart verkar öka. Det finns dock objektiva data som visar att de blir vanligare när utsläpp ökar och att förändringar av utsläppen förändrar blomningarnas frekvens.
Det är inte en enkel uppgift att minska algblomningarna. Utsläpp kan inte tas bort helt och hållet, andra förändringar av ekosystemet som fisket påverkar, och en ändrad påverkan kan stimulera nya arter till att blomma.
Östersjön har tidigare haft en fosforrik miljö som förvärrats av avlopps- och jordbruksutsläpp, vilket i sin tur lett till blomningar av giftiga kvävefixerande blågrönalger som Aphanizomenon flosaquae och Nodularia spumigena. De ordnar sitt eget kväve, vilket gör att de inte försvinner hur mycket kväverening som än införs.
De flesta algblomningar är ofarliga både för ekosystemet och för människan. Det finns dock en mängd sätt på vilka algblomningar kan bli skadliga.
Gifter från algerna kan både leda till massdöd bland fisk och skaldjur, skada människor som ätit skaldjur som samlat upp gifter och blomningarna kan hota fisk, fågel och däggdjur i kustområdena. Vissa alger producerar paralyserande eller minnespåverkande gifter, och den i Östersjön vanliga Nodularia spumigena kan medföra allergi, andningsproblem och hudirritation.
När algerna dör och sjunker mot botten kräver nedbrytningen syre. En algblomning kan därför leda till att allt syre i bottenvattnet försvinner, de ”döda bottnarna”.
Algblomningar är komplexa fenomen, men oavsett om de orsakas av människan eller naturen, eller en kombination av båda, bör vi fundera på om vi vill åtgärda och kontrollera dem.
Vi skulle kunna tillsätta ämnen som fäller ut nitrater och fosfater i djupvattnet, men är det värt priset? Vi skulle kunna följa förslagen att sätta upp vindkraftverk som blandar djupvattnet, vilket skulle reducera både döda bottnar och algblomningar, men det skulle också vara en avvikelse från Östersjöns naturligt skiktade ekologi. Det mest effektiva vore faktiskt att lägga ned jordbruket.
Läs även andra bloggares åsikter om alger, ekologi, östersjön, forskning, vetenskap, politik, jordbruk, alger, algblomning, miljöpolitik
Intressant
I havet finns många olika arter av växtplankton. De konkurrerar med varandra om näringsämne och solljus. Arterna har olika starka behov från omgivningen. Algblomningar sker när en eller flera arter får mycket gynnsamma omständigheter och förökar sig snabbare än de kan spridas ut eller ätas upp av djur.
Förhållandena mellan näringsämnena i vattnet ger vissa arter av alger fördelar. Framför allt när mängden kväve är låg växer blågrönalger till snabbare än andra sorter, medan de när kvävehalten är hög konkurreras ut.
Algblomningar har alltid förekommit. Ekosystemet med kväveälskande algblomningar på våren, och kvävefixerande algblomningar på sommaren var etablerat redan då Östersjön blev ett innanhav för sjutusen år sedan.
Däremot har produktiviteten, den mängd alger som blommar, ökat kraftigt de senaste åren. Allt fler lever nära stränderna och uppmärksammar därför algblomningar både tidigare och oftare vilket gör att de skenbart verkar öka. Det finns dock objektiva data som visar att de blir vanligare när utsläpp ökar och att förändringar av utsläppen förändrar blomningarnas frekvens.
Det är inte en enkel uppgift att minska algblomningarna. Utsläpp kan inte tas bort helt och hållet, andra förändringar av ekosystemet som fisket påverkar, och en ändrad påverkan kan stimulera nya arter till att blomma.
Östersjön har tidigare haft en fosforrik miljö som förvärrats av avlopps- och jordbruksutsläpp, vilket i sin tur lett till blomningar av giftiga kvävefixerande blågrönalger som Aphanizomenon flosaquae och Nodularia spumigena. De ordnar sitt eget kväve, vilket gör att de inte försvinner hur mycket kväverening som än införs.
De flesta algblomningar är ofarliga både för ekosystemet och för människan. Det finns dock en mängd sätt på vilka algblomningar kan bli skadliga.
Gifter från algerna kan både leda till massdöd bland fisk och skaldjur, skada människor som ätit skaldjur som samlat upp gifter och blomningarna kan hota fisk, fågel och däggdjur i kustområdena. Vissa alger producerar paralyserande eller minnespåverkande gifter, och den i Östersjön vanliga Nodularia spumigena kan medföra allergi, andningsproblem och hudirritation.
När algerna dör och sjunker mot botten kräver nedbrytningen syre. En algblomning kan därför leda till att allt syre i bottenvattnet försvinner, de ”döda bottnarna”.
Algblomningar är komplexa fenomen, men oavsett om de orsakas av människan eller naturen, eller en kombination av båda, bör vi fundera på om vi vill åtgärda och kontrollera dem.
Vi skulle kunna tillsätta ämnen som fäller ut nitrater och fosfater i djupvattnet, men är det värt priset? Vi skulle kunna följa förslagen att sätta upp vindkraftverk som blandar djupvattnet, vilket skulle reducera både döda bottnar och algblomningar, men det skulle också vara en avvikelse från Östersjöns naturligt skiktade ekologi. Det mest effektiva vore faktiskt att lägga ned jordbruket.
Läs även andra bloggares åsikter om alger, ekologi, östersjön, forskning, vetenskap, politik, jordbruk, alger, algblomning, miljöpolitik
Intressant
.jpg)
