Hur får konstverk oss att uppleva känslor? Finns det vissa sorters konst som vi är förprogrammerade i vår hjärna att tycka om? Traditionell konstteori antar att alla människor som upplever och tolkar ett konstverk har en enhetlig erfarenhet och är lika för alla. Konstbegreppet är fyllt av generaliseringar, särskilt när det gäller vad ”det sköna” är. Åtskiljandet av vetenskap och konst skedde inte för inte så länge sedan historiskt.
Neuroestetiken är en ung vetenskap, som inleddes på 1980-talet med pionjären Semir Zaki, och som många unga discipliner är den inte så mycket ett forskningsfält ännu som en samling forskare som tittar på likartade saker. Neuroestetiken forskar om vår smak för vad som är vackert, fult, bra eller dåligt ligger nedärvt genom evolutionen. De flesta tycker om konst som föreställer något, därför att det kan kopplas till vardagen.
Ett experiment gjordes av konstnärerna Vitaly Komar och Alexander Melamid. I The Most Wanted Wanted Paintings satte de ihop tavlor efter enkäter. Resultatet blev att de mest efterfrågade var figurativa verk och de minst efterfrågade var abstrakta verk. Komar och Melamid driver med den socialistiska realism som sovjetiska konstnärer utbildades i; en konst för ”folket” som aldrig frågade folk om vad de gillade. Det finns andra konstnärer som tar en tydligare neuroestetisk ansats i sina verk.
Kopplingarna kan vara olika, det visas av synestesi, att vissa människor uppfattar ljud och siffror som färger. Först på 80-talet med magnetresonanstomografi MRT som forskarna började att förstå fenomenet. Det var en omvälvande upptäckt, människor med synestesi har en hjärna som skiljer sig helt och hållet åt från andras! Frågan är hur medveten betraktaren behöver vara för att synestesi ska ske (se även JB Mattingley respektive Nijboer, Satris, Van der Stigchel).
Konstnärlig laddning kan försvinna. En kulturell kontext spelar stor roll för oss. Vi uppfattar bruksföremål som målade tyg av tapa från Polynesien som konst när vi ser dem på museum. Så det finns kritik mot fältet neuroestetik om avgränsningen av vad som skall studeras, eller vad vi vill att forskningen skall säga oss om konsten.
Forskning på neuroestetik kan bidra med nya dimensioner. Fram tills nu har konstvetare varit en slags historiker som sällan studerat betraktaren, och filosofer har dominerat estetiken utan att tänka på kognitionsforskningen.
Om forskningen går framåt är det möjligt att också använda vetenskapen till praktiska användningar som neuroekonomi, neuromarknadsföring och neuroariktektur för att beräkna våra känslor och formge för att uppnå vissa reaktioner. Se t.ex. forskningen kring ljudlandskap för bättre hälsa.
Läs även andra bloggares åsikter om forskning, vetenskap, neurovetenskap, hjärnan, konst, kultur, neuroestetik, estetik,
Intressant
Neuroestetiken är en ung vetenskap, som inleddes på 1980-talet med pionjären Semir Zaki, och som många unga discipliner är den inte så mycket ett forskningsfält ännu som en samling forskare som tittar på likartade saker. Neuroestetiken forskar om vår smak för vad som är vackert, fult, bra eller dåligt ligger nedärvt genom evolutionen. De flesta tycker om konst som föreställer något, därför att det kan kopplas till vardagen.
Ett experiment gjordes av konstnärerna Vitaly Komar och Alexander Melamid. I The Most Wanted Wanted Paintings satte de ihop tavlor efter enkäter. Resultatet blev att de mest efterfrågade var figurativa verk och de minst efterfrågade var abstrakta verk. Komar och Melamid driver med den socialistiska realism som sovjetiska konstnärer utbildades i; en konst för ”folket” som aldrig frågade folk om vad de gillade. Det finns andra konstnärer som tar en tydligare neuroestetisk ansats i sina verk.
Kopplingarna kan vara olika, det visas av synestesi, att vissa människor uppfattar ljud och siffror som färger. Först på 80-talet med magnetresonanstomografi MRT som forskarna började att förstå fenomenet. Det var en omvälvande upptäckt, människor med synestesi har en hjärna som skiljer sig helt och hållet åt från andras! Frågan är hur medveten betraktaren behöver vara för att synestesi ska ske (se även JB Mattingley respektive Nijboer, Satris, Van der Stigchel).
Konstnärlig laddning kan försvinna. En kulturell kontext spelar stor roll för oss. Vi uppfattar bruksföremål som målade tyg av tapa från Polynesien som konst när vi ser dem på museum. Så det finns kritik mot fältet neuroestetik om avgränsningen av vad som skall studeras, eller vad vi vill att forskningen skall säga oss om konsten.
Forskning på neuroestetik kan bidra med nya dimensioner. Fram tills nu har konstvetare varit en slags historiker som sällan studerat betraktaren, och filosofer har dominerat estetiken utan att tänka på kognitionsforskningen.
Om forskningen går framåt är det möjligt att också använda vetenskapen till praktiska användningar som neuroekonomi, neuromarknadsföring och neuroariktektur för att beräkna våra känslor och formge för att uppnå vissa reaktioner. Se t.ex. forskningen kring ljudlandskap för bättre hälsa.
Läs även andra bloggares åsikter om forskning, vetenskap, neurovetenskap, hjärnan, konst, kultur, neuroestetik, estetik,
Intressant
.jpg)
