fredag 4 januari 2013

Postmodernismen, au revoir?

Postmodernismen: vad var det? Är vi så marinerade i postmodernismen att vi inte märker av den längre eller har samtiden lämnat postmodernismen bakom sig? Det ligger en viss ironi i att skriva ett retrospektiv på postmodernismen, särskilt som ingen verkar veta riktigt när den började eller slutade. Den kunde vara så väl Blade Runner som Max Headroom, filosofi såväl som performancekonst, dekonstruktivism i arkitekturen såväl magisk realism i litteraturen och Grace Jones såväl som Madonna i en salig blandning.

Postmodernismen påverkade konst, dans, filosofi, historieforskning, språkvetenskap, litteratur, arkitektur och musik och i början var postmodernismen inte bara en ironisk gest som var beroende av förlagan. Det plockade i sär konsensus om vad en viss företeelse skulle vara och innehålla. Filosofiskt var postmodernismen problematisk. Den var påverkad av Martin Heideggers Seinsfrage och av att Gilles Deleuze ställde Friedrich Nietzsche på huvudet för att få Nietzsche att filosofera med hammaren.

Kanske bör postmodernismen ses som just en samling kritiska och retoriska praktiker, "en verktygslåda för att betrakta världen" som Michel Foucault kallade sina idéer. Det drog undan marken för modernismens grundstenar av identitet, historiskt framåtskridande och epistemisk visshet. Maktstrukturer måste omvärderas och inte bara accepteras, men vi kan inte särskilja oss från de krav och identiteter som dessa strukturer förmedlar till oss.



Jean-François Lyotard använde Ludwig Wittgensteins idé om språkspelet, att olika grupper använder språket på olika sätt, vilket i sin tur kan leda till att deras världsåskådning kan se väldigt olika ut. Begreppet sanning ser olika ut för en domare och en filosof, en luffare och en polis. Det finns inte en enda åskådning som är giltig för alla.

Postmodernismen har åstadkommit många goda förändringar. Utan den hade inte internet varit möjligt att förstå konceptuellt. De sociala ramarna hade varit än trängre. Det som drog undan fötterna för postmodernismen var att denna upplösning, som jag tog upp i När bilden blev hyperverklig, inte sågs som en start för att bygga upp nya tankar. Många av de postmoderna tänkarna är fortfarande husgudar på våra universitet, och att de just är husgudar är en del av problemet.

Den postmoderna tendensen kunde snarast bli totalitär. Om all konst ska vara filosofisk och all filosofi är politisk så blir idéerna mycket konfrontativa. Den extatiska kapitalismen som följde på postmodernismen har en mörk sida. Många i första generationen av postmodernismen förstod klassikerna och behärskade dem väl, men inte den andra generationen. Det spred ett dåligt självförtroende bland många konstnärer, författare, skribenter, filosofer etc. och en ovisshet hos allmänheten om vad som var trams eller inte. En känsla av osäkerhet som definitivt är närvarande i de sociala mediernas värld.

Det är därför som vår samtid är så desperat sökande efter autenticiteten. Reklamfilmerna visar inte längre att jeansbyxorna gör dig till en rebell, utan att du blir en i gänget. Autenticitet är svårare att uppnå, för att postmodernismen visat på hur konstruerade våra begrepp är. Det borde inte vara så farligt att något är byggt av människan.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Intressant
Skicka en kommentar

Twingly Rank

Twingly BlogRank

NetworkedBlogs

Bloggintresserade

Knuff

Bloggtoppen

Blogg listad på Bloggtoppen.se

Map

Topblogarea

Vetenskap bloggar

BlogPing

bloggping

Bloggar

Bloggar - Topplista

BloggRegistret

BloggRegistret.se

Bloggfavoriter

Commo

Blogg

Svenska sajter

SvenskaSajter.com - Den ständigt växande länkkatalogen

Ping Frisim

Pinga Frisim

Creeper

Creeper

MediaCreeper

MediaCreeper