torsdag 30 januari 2014

Lexbase, en följd av offentlighetsprincipen

Kontroversen med siten Lexbase rullar vidare, med en nedstängning från Bahnhof, och främst har debatten kretsat kring bristerna i Personuppgiftslagen PUL.

Bristen har varit att vi eftersträvat anonymitet snarare än integritet. Informationen om medborgarna har blivit alltmer öppen, samtidigt som informationen om myndigheterna har slutits. som Anders R. Ohlson tog upp för några år sedan. För som Dag Öhrlund påpekar på sin blogg, staten är värre än en Lexbase genom offentlighetsprincipen

Jim Harper, ansvarig för informationspolitiska frågor vid libertarianska tankesmedjan Cato, har skrivit om denna nya situation för friheten i boken Identity Crisis: How Identification Is Overused and Misunderstood. Harper menar på att vi måste omformulera våra frågor till att gälla vår informationsidentitet snarare än integritet. Integritet är inget man får av lagar och regler, utan det är ett tillstånd av kontroll som upplevs subjektivt av individer. Där menar Harper att lagarna och idéerna bakom utformningen av informationssystem borde ta hänsyn till identitet och identifiering. Det rör sig inte om att tekniken skapar problem för integriteten, utan dålig utformning av teknikens bruk.

Våra identiteter är samlingar av information som andra har om oss, identifiering sker när vi kopplas samman med en viss typ av information. Det blir svårt i Sverige då straff inte är försoning.

Bred datainsamling är inte så effektiv, då alla användare för systemen får betala. Särskilt problematisk blir den när informationsdelningen är systematisk och rutinmässig och inte håller sig till begränsade uppgifter. Harper tar som exempel skattemyndigheternas register som inte bara används för att spåra skattesmitare, utan även erbjuder politiker en lockelse till att ta kunskapen om skattebetalarna som bas för social ingejörskonst via skattesedeln.

Harper menar att om Al Qaidas terrordåd vid 911 visade oss något så var det att om man utfört ett bra traditionellt polisarbete hade man gripit flygkaparna innan dåden med de befogenheter och undersökningsmetoder man redan hade. Kaparna hade kreditkort i sina riktiga namn, de bodde ihop och brydde sig inte så mycket om att dölja sina spår. Genom att agera normalt så gav de inga mönster som kunde ha uppfattats med bred datainsamling. För att finna dem hade polis och FBI istället behövt titta specifikt efter sammanhanget mellan specifika personer, händelser och ledtrådar. Att försöka ”förutse” terror och brott misslyckas oftast då algoritmerna i de datamodeller som söker i informationen är för breda och finner mönster överallt.

Dålig kommunikation och bristande samarbete internt skyls ofta över av polisen med krav på bredare datainsamling. Det polisen istället behöver är bra möjligheter att täcka och lägga samman relevant information om specifika misstänka för specifika handlingar. Inget mer.

Det är monolitiska identifieringssystem som Jim Harper varnar för. När all information om oss kopplas ihop till en nyckel blir det mycket lönsamt att ta reda på vår identitet. Han pekar på hur körkortet i USA har blivit en sådan handling, som innehåller för mycket information om bäraren och därför brukas till syften det inte var avsett för. Då läcker och stjäls information ur systemen. Från Harpers kritik av USA:s förhållandevis ofullständiga identifieringssystem är det lätt att se de risker som det svenska personnumren innehåller. På en och samma kod finns tillgång till mycket information om väldigt olika identiteter hos individen. Att dessutom personnumren avkrävs ganska obetänksamt av både myndigheter och företag visar att systemet designades för en tid då information inte spreds lika omfattande som i dag.

Det vore istället bättre, säger Harper, med autentifiering. Autentifiering sker när vi t.ex. använder ett lånekort på biblioteket. Bibliotekarien kopplar oss samman med information för ett specifikt syfte- att se om vi kan låna en bok på det biblioteket- utan att bibliotekarien får tillgång till alla andra ovidkommande data om oss. Just sådana begränsade autentifieringar borde lägga en viktig grund för att ge individen kontroll över vilken information man vill kommunicera.


söndag 26 januari 2014

Konstens reträtt från kulturen?

I mellandagarna fick jag tillfälle att gå på Moderna Museet och ser Cindy Sherman som ställer ut.

Hon beskrivs som en av samtidens viktigaste konstnärer, jag är beredd att hålla med, vilket säger en hel del om samtidskonsten. Den utvecklingen, som man kan se börjar med surrealismen och Duchamp, har nu präglat så mycket av 70-talets chocktaktik att den mist sin ställning i kulturen.

Camille Paglia har i sin bok Glittering Images från 2012 påpekat att chocktaktiken inte gynnat konstens ställning i samhället. Paglia skriver att konsten ”tillåtit sig att definieras ur allmänhetens synpunkt som ett arrogant, isolerat brödraskap med frivol smak och låga standarder”. Det har också hållit en knökkonservativ konstsyn och kritik mer relevant i samtiden än den borde vara. Jämförelseobjektet borde inte längra vara 1800-talets akademister. Lars Anders Johansson skriver om institutionernas betydelse för samtidens konstbegrepp.


Stephen Hicks skriver det räcker inte att konstatera att konst är ful, man måste också förklara varför konsten är ful. Kanske börjar de starka kopplingarna till tänkare som Sigmund Freud och Jacques Lacan att släppa sitt grepp över samtiden?

Det är iögonenfallande att fotografiets konstnärliga värde upphöjts så mycket det senaste årtiondet. Estetiskt är motiven de samma som samtidskonsten, men det är ett medium där färdighet och teknik automatiserats. Konstfärdigheten har gått över till hantverket och designen. Vilket för oss till observationen att samtidens konst i så hög grad lever ihop med mode (fashion alltså) och design.

Det finns en längtan i konsten efter att få del av populärkulturens styrka, det brukade vara tvärtom. Konsten blir kommentar till mode och design vilket lyfter fram den kortsiktighet, den bundenhet till samtiden som Paglia uppmärksammar. Mode och design kan diskuteras, och görs så alltmer, fast det blir konsten som lämnar platsen i offentligheten.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Intressant

fredag 24 januari 2014

Inför EU-valet: en ny medeltid


Det var ett rätt bra år för EU. Kroatien gick med och både Serbien och Montenegro rörde sig mot medlemskap. Lettland införde euron, och lilla Andorra började prägla sina egna euronmynt. Det var ett rätt dåligt år för EU då Cypernkrisen definitivt visade att det är skillnad på euroland och euroland och Island fryste sina medlemsförhandlingar. Läget känns lite för lugnt mot vad det borde vara, och i Sverige förbereder sig partierna på att valet till Europaparlamentet ska fortsatt vara ett kyrkoval i jätteformat inför huvudshowen: valet till den riksdag som alltmer tappar sin makt till Europeiska rådet och COREPER.

I PIIGS-länderna så känner företagare, politiker och intellektuella att euron har fångat dem i en fälla. Devalveringsvapnet är borta för att lösa ekonomiska problem. Det för med sig en del gott, men man har inte riktigt kunnat dra nytta av förändringen. Snarare än frågor om budgetpolitik och arbetsmarknadsproblem ställs det frågor om den roll Tysklands spelat med dåliga lån. Nu räddar PIIGS-länderna de inkompetenta tyska bankirerna. Euron blev en mycket billig D-mark, vilket gynnat Tyskland.

Det tyska synsättet kommer inte att vägleda syds väg ut ur den europeiska krisen. Om inte annat för att det är svårt för PIIGS-länderna att exportera sig ur krisen, då euron gör kinesiska varor billiga i de europeiska marknader som de tidigare exporterade till. Före euron hade t.ex. Italien ett handelsöverskott till Tyskland. Visst, tyska kommentator har rätt i att det delvis berodde på de många devalveringarna av den italienska liran, men det var inte bara därför. Det borde leda PIIGS-länderna till att stödja ett handelsavtal med USA, men för det skulle det behövas en politisk plan.

Det är svårt att planera, då ECB ju faktiskt stöttar upp de europeiska finansmarknaderna månadsvis. Cypern kanske får sällskap av en kris i Slovenien, men de stora centrala marknaderna håller sig flytande. Det kan bli ett problem, på medellång sikt. För att hålla sig flytande kan EU-medlemmarnas olika ekonomiska och politiska intressen börja göra sig mer gällande, jämfört med om det är katastrof stup i kvarten.

Frankrike har några uns kvar av internationell och europeisk prestige. Det är troligt att Quai d'Orsay använder det till att putta ut Storbritannien lite mer från kärnan i EU. Oavsett hur det går i den brittiska folkomröstningen kommer Storbritannien nog att ta steg ifrån sin nuvarande position inom EU. Det skulle ge Frankrike kraften att ena upp fler länder för ett mer centraliserat EU, och få Tyskland att gå med på en linje där EU försöker att blockera den press unionen upplever från omvärlden, både när det gäller handel och migration. Om Frankrike får råda lättas banden till USA, och istället försöker EU att utöva större inflytande över sin närregion på Balkan och i Nordafrika. Om man får hybris, även Mellanöstern. Planen att omforma Europa för att inte behöva förändra Frankrike är i och för sig en fransk önskedröm och den är nog inte realistisk eller genomförbar. President Hollande fick sin triumf i Mali, men risken är att Frankrike blir än mer insyltat i ett politiskt instabilt Afrika, utan hjälp från resten av EU-länderna. Indirekt kan det påverka riktningen på Europas framtid.

Tyskland vill absolut inte ha någon bankunion och känner sig riktigt förorättat över att resten av Europa knappt gör något annat än ”mention the war” i ett kontinuerligt EM i nazireferens. Det känns upprörande inte minst då problemen med högerextrema rörelser är större runt om i Europa än i Tyskland. Samtidigt är Tyskland en förbundsstat där förbundsländerna inte släppt så mycket makt till Berlin, och en hel del förbundsländer har allvarliga ekonomiska problem. Det inte minst därför att många kreditkassor runt om förbundsländerna just har varit så inkompetenta i sin utlåning som PIIGS-länderna anklagar dem för. Här har det tyska svaret varit för fantasilöst och bristande. Tyskland vill främst vinna tid för att inte centralisera EU, och försöka få ordning på utrikespolitiken efter sina allvarliga misslyckanden med Iran, Turkiet och Ukraina. Ryssland har spelat energikortet väl mot Tysklands sårbara klimatagenda. Klimatfrågan har kostat Europa mycket både politiskt och ekonomiskt, men att ändra kurs skulle vara en stor prestigeförlust. Det är inte så att Tyskland är allierat med Storbritannien, men man vill gärna ha dem kvar i EU just nu, även om det är politiskt kostsamt.

Betyder det att EU håller på att falla i bitar? Euron har onekligen skapat en nästan lika stor spänning i Europa som Versaillefördraget. Det som håller samman EU är unionens natur, det är en samarbetsorganisation för 28 nationella eliter som har kunnat sprida ut problematiska frågor på en högre gemensam nivå. Om euron, eller i värsta fall EU, bryts upp kommer man behöva att ta hand om frågorna på riktigt på hemmaplan. Den beredskapen finns inte, därför har politik ersatts med diplomati. Så euron och EU får kosta mycket. För de ekonomiska problemen har inte lösts.

Därför ser blir troligen utvecklingen in på 20-talet präglad av samma splittrade bild vi sett på 10-talet. Det blir en politik av undantag, underliga jättekampanjer som visar sig sakna stöd när det kommer till kritan, utrikespolitiska intressen som drar i olika riktningar. Det betyder inte att EU-länderna är att räkna bort från den världspolitiska scenen. Det är fortfarande fråga om rika och rätt så mäktiga länder som ibland kan ena sig till att bli riktigt inflytelserika. Det är bara det att den nuvarande europeiska situationen gör att EU som sådant inte alltid blir en så konstruktiv aktör på den globala arenan. Vissa medlemmar kan hoppa över skaklarna och göra saker, men inte EU som sådant. För det skulle man behöva ta tag i några politiska frågor och bryta loss dem från att föras i den ofruktsamma debatten mellan nationer. Det kommer inte att ske i nuläget och det kommer tyvärr att förlänga många av problemen.

En ny medeltid för EU, inte olik den som var mellan Romfördraget och Berlinmurens fall.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Intressant

torsdag 23 januari 2014

Får man hudcancer av att sola solarium?

Image courtesy of [Kookkai_nak] / FreeDigitalPhotos.net
Det talas ofta om riskerna av att sola solarium och dess koppling till hudcancer. Nu kan det komma lagförslag om en gräns på arton år för att sola solarium.

Många former av cancer är väldigt vaga och öppna för definitioner, och det finns ett skifte i vad som definieras som melanom. International Agency for Research on Cancer (IARC) är ofta grunden för argumenten om förbuden med sin rapport. Rapporten refererar 24 kohorter och fall-referentstudier om sambandet mellan användningen av solning inomhus anläggningar och risken frö melanom risk. Av dessa är endast fyra som visar ett litet statistiskt signifikant samband. Ingen av de fyra har en relativ risk är som är större än 1,50 det tyder på en svag relation. Vilket även rapportförfattarna tar upp.

En av de större studierna om riskerna för melanom med solning gjorde av ett forskarlag i Oslo. De följde mer än 100.000 norska kvinnor över en genomsnittlig åttaårsperiod och fann ingen statistiskt signifikant samband mellan solarium-användning och melanom i åldrarna 10 till 19 som använde ett solarium mer än en gång i månaden. Det är den åldersgrupp som melanomepidemin borde återfinnas i.

Det finns skäl att ställa sig tveksam till larmen om hur farliga solarierna är. Solarielarmen stödjer sig på epidemiologisk forskning, att man studerar stora grupper av människor och försöker se vilka faktorer som leder till ohälsa statistiskt. Med hjälp av sådana studier kan man inte säkert säga vad som orsakar en viss sjukdom, det kan bara säga att sannolikheten för att en person som solar har en högre sannolikhet att utveckla hudcancer än någon som inte gör det. Det pekar inte ut en orsak till sjukdomen, en jämförelse är att en epidemiologisk studie kan säga att gula tänder är kopplade till lungcancer, och missa faktorn cigarettrökning.

Epidemiologi har sina fördelar, om man sköter den vetenskapligt korrekt. Det är inte alltid så lätt att få bra insyn heller. Forskningen kan vara svår och därför blir arbetet med bedömningarna alltmer specialiserat. Det gör att de grupper av forskare som uttala sig i frågan, även globalt sett, kan blir rätt liten. Det gäller även grupper bakom världshälsoorganisationen WHOs panel Intersun.

Anna Ritter tog i Nyhetsmagasinet Fokus upp debatten om D-vitaminens roll och det diskuteras alltmer vilka effekter alltför lite ljus kan ha för människans biokemi, särskilt på de nordliga breddgrader vi bor på i Sverige. Det finns en stor marknad i att sälja solskydd och brun-utan-sol krämer.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Intressant

onsdag 22 januari 2014

Yes, we have no bananas!

Image courtesy of [Chris Sharp] / FreeDigitalPhotos.net

Bananen har blivit en mycket populär frukt. Det äts hundra miljarder av dem varje år i världen. Det är inte bara därför att frukten är praktisk, nyttig och god utan därför att fruktbolagen finner den effektiv att odla. Skördarna har jämn kvalitet på frukterna och då det går att få stora mängder att mogna samtidigt kan man få mycket stora skalfördelar.

Problemet är att av alla tusentals olika sorters bananer så ser du bara en i fruktståndet: Cavendish. Det mycket, mycket sällsynt att du hittar någon annan variant.

Så var det inte 50 år sedan, då var det en annan variant som dominerade odlingarna lika starkt: Gros Michel. Den banansorten utsattes för en svampinfektion, Panamasjukan, som slog ut plantage efter plantage. Svampen var snabbare än det gick att röja ny mark. Omkring år 1960 var Gros Michel-bananen nästan helt utrotad och hela bananbranschen gick på knäna.

Nöden är uppfinningarnas moder och många plantager började att odla en variant som tidigare ratats. Den hade dålig smak, såg lite ynklig ut jämfört med Gros Michel och var svårare att skeppa med bananbåt därför att den var bra mycket ömtåligare. Den enda fördelen bananen hade var att den klarade Panamasjukan. Du har nog redan gissat vilken det var: Cavendish förstås.

Cavendish har inga frön längre. Andra varianter har frön, ibland stora som pepparkorn, vilket gör dem svåra att äta. Om du skivar en Cavendish ser du några svarta små prickar i bananen, det var fröna som avlats bort. Alla plantor är kloner som odlas från sticklingar, vilket gör dem mer sårbara för sjukdomar. 

Omkring år 2003 började Panamasjukan sprida sig igen i från Taiwan. Det här var en stark stam som också kan drabba Cavendish. I mindre skala började en annan svampinfektion, Sigatoka, spridas. Snart skulle bananerna vara ett minne blott!

Nu är vi ju framme i år 2014, domedagspredikanterna verkar ha halkat på ett bananskal. Cavendish skulle enligt prognoserna ha varit utrotad för länge sedan. Skördarna kommer fortfarande in på snabbköpet. Det visar på vådan av att bara dra ut en trend in i framtiden utan att tänka på andra utvecklingar. Problemet är inte ur världen, och nog hade det gått att göra mer under bananfristens decennium.

Taktiken som bananodlarna valde var att köra stenhårda kontroller och sätta in stora mängder kemiska bekämpningsmedel för att krossa minsta antydan till spridning av svampen. Nog inte den bästa lösningen på sikt. Banankompanierna har gått väldigt långsamt fram i att leta efter ett botemedel, hitta skonsammare och mer varierade odlingsformer eller få fram hårda bananer som klarar svampen.

Det är svårt att forska på svampen Tropical Race 4 (TR4), men det hade varit bra att noggrannare bevara de många vidunderliga banansorterna som växer runt om i världen. Så mycket som 85 procent av alla bananer exporteras inte utan äts i Latinamerika och Asien. Det handlar om omogna bananer eller kokbananer. En del varianter är riktigt välsmakande, även om de inte är lika anpassade till samma intensiva odling som Cavendish och ser förstås väldigt annorlunda ut.

Samtidigt så har det spelat stor roll att alla antydningar att agronomer och biologer skulle använda bioteknik för att antingen stärka bananerna eller börja att sälja andra varianter möts av välorganiserat motstånd från miljörörelsen eller av konsumenternas konservatism. Det är synd, Papayan räddades av biotekniken, och det kan vara en del av de många olika lösningarna för bananen också.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Intressant

torsdag 16 januari 2014

Net delusion, teknokrati mot radikalkonservatism


Boken The Net Delusion kom ut i samband med Arabvårens nätevangeliska brittsommar där en del långsökta resonemang om de sociala mediernas betydelse för omvälvningarna togs på något för stort allvar. Det gjorde Morozov upp räkningen med och visade hur orimliga utfästelser gjordes för länder med låg spridning av internet och rätt låg läs- och skrivkunnighet till att börja med. Evgeny Morozov, ursprungligen från Vitryssland, blev därefter sedd som en av de viktigaste, och grinigaste om man frågar hans belackare, kritikerna av internets frälsningslära.

Tydligt påverkad av Neil Postman och dennes skeptiska inställning till mediesamhället så kändes det att Morozov gick något för långt i The Net Delusion. Morozov är nära att hävda att den kinesiske demokratiaktivisten inför massakern på Himmelska fridens torg år 1989 hade större möjligheter att påverka med en fax än dennes motsvarighet på 2010-talet med sociala medier. Är dagens Ryssland mindre öppet än gårdagens Sovjetunionen? Det kommer nära, därför Morozov anser att nätet spridit en slacktivism: istället för att organisera sig så gillar man på Facebook. The Net Delusion byggde också lite för mycket på anekdoter än fakta.

Morozov har fortsatt med boken To save everything click here. Måltavlan är åter igen nätevangelisterna, som anger "internet" som lösningen på alla problem. Där har Morozov en poäng, det har funnits övertoner att internet setts som en teknokratisk överlösning; där varje problem kan föras in i en avgränsad mall, beräknas och optimeras med algoritmer, där all information är öppen och självförklarande samt att nätets spontana ordning alltid utfaller till det bästa. Det är den "solutionism" Morozov avskyr.

Världsliga problem är komplicerade, Twitter är bättre på att tvinga bort en diktator än att ge ett land demokrati. Det finns ingen agens i internet, ingen förmåga för nätverket att agera på egen hand, bortom det som användarna matar in i systemet. Internet vill ingenting.

Frågan är hur mycket Morozov tänker på automatiseringen av nätet och om betydelsen av emergenta fenomen, men viss poäng får man ge honom mot den mest naiva nätevangelismen.

To save everything click here ställer sig mot kulten av effektiviteten. Här följer Morozov åter Neil Postman och hans tankar från boken Technopoly, teknik är något vi ställs inför att antingen ta till oss som den är eller förkasta. Han vill därför ha en inbyggd friktion i tekniken: adversarial design. Tekniken borde ha funktioner som utmanar vårt invanda sätt att tänka, som inte gör det lätt för oss och som bjuder motstånd.

Design som bjuder motstånd? Provat det på din bil eller din hjärtmedicin på sista tiden? Ursäkta, var inte teknokrati och determinism något som Morozov just skrev att han inte tyckte om? Ineffektivitet medför kostnader, kostnader som tar våra resurser och energi från saker som behöver det bättre. Det inte minst därför att exakt vad som är karaktärsdanande innehåller ett mått av individualism.

Allt nytt är inte bra, bara för att det är nytt. För att göra det bästa av ny teknik och kunna se vad som är ett problem samt vilka lösningar som är möjliga så behövs förnuft blandat med optimism. Det ger en förståelse av att just därför att många problem är så svåra att lösa, så behövs det många olika lösningar istället för att lägga alla ägg i samma korg. Vill man till exempel förbättra sjukvården så är digital health en lösning, men inte den kan inte lösa alla problem som vården har och än mindre erbjuda en utopi.

Synd att Morozov även i den här boken är grötmyndig, förvirrad och sur som ättika. Det motarbetar honom även där han har poänger.

Det var ganska länge sedan som de riktigt fluffiga IT-visionerna formulerades. Tittar vi på samtidens motsvarigheter som debatten kring molnet och Big Data, så känns det mycket mer jordnära. För varje nytt Bitcoin där internet sägs förändra allt invant, så hittar vi också många nya förslag om att reglera och kontrollera vad människor gör på internet.

Antalet cybersurpuppor som pekar på nätkulturens mörka sidor har också ökat i samtidsdebatten. Delvis för att internet hypades så kraftigt tidigare, då kommer med rätta en debatt om att allt inte är så bra på internet som det först verkade vara. Delvis för att pessimismen säljer, då den skapar debatt.

Friktion i tekniken visar att Morozov tänker teknikdeterministiskt, fast likt en digital Ibsen ropar han “tvärtom” till nätets hallelujahkör. Debatten om tekniken går att göra mer konstruktiv genom att se att det finns olika visioner om tekniken inte bara en enda, inte bara för eller emot.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Intressant

tisdag 14 januari 2014

G- cloud, upp i brittiska statens moln

Det brittiska statsmolnet G-Cloud är en delad miljö för molntjänster. Syftet är att enskilda myndigheter inte ska behöva utveckla egna system och infrastrukturer.

I TechWorld från den 14 januari kan du läsa mer i G-Cloud - Storbritanniens statliga moln. Det är det senaste i en trend av enskilda stater bygger upp egna molntjänster för att bland annat skydda sin säkerhet. Vilken roll kommer de nationella molnen att spela i framtiden?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Intressant

lördag 11 januari 2014

Radio Voltaire, forskning och vetenskap


Vetenskapsradio är alltid kul att spela in och mellan 2009 till 2011 spelade Radio Voltaire in ett flertal poddsändningar med mig om aktuella ämnen. En del finns att lyssna på under taggen Radio Voltaire här på bloggen.

  • Svininfluensan och andra pandemier, 20 mars 2009
  • Arthur Koestler: Lotusen och Roboten, om Asiens utveckling 16 februari 2010
  • Earth Hour och energianvändningen 25 mars 2010
  • Vulkanutbrott, jordbävningar och katastrofer 20 april 2010
  • Kemikaliesamhället 27 maj 2010
  • Fotbolls-VM och vetenskapen 1 juli 2010
  • Hjärnan, hur mycket vet forskningen? 22 juli 2010
  • Djurrätt, hur medvetna är djur? 19 augusti 2010
  • Vetenskap och politik, om evidensbaserad politik eller politikbaserad evidens, 9 september 2010
  • Gud och vetenskapen, 22 oktober 2010
  • Rapport om klimatforskningen och COP16 i Cancun samt en radioessä om Nobelpriset, 25 november 2010
  • Gambling och matematikens spridning i samhället, 13 januari 2011
  • Det övernaturliga och skeptikern, 3 februari 2011
  • Energi för framtiden. Fungerar sol, vind och vatten? 24 februari 2011
  • Framtidens sex, 14 april 2011
  • Gentekniken utveckling, 19 maj 2011
  • Astronomi och planetforskning, 23 juni 2011
  • Portugal och de stora upptäckterna, 20 juli 2011
  • Psykisk hälsa inför DSM V, 11 augusti 2011
  • E-böcker. Reportage från bokmässan i Göteborg, 6 oktober 2011
  • Sju miljarder människor på Jorden, 27 oktober 2011
  • Karl Kalkyl och universitetets framtid, 24 november 2011

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Intressant

onsdag 8 januari 2014

Varför får alla cancer?

Cancer ökar i befolkningen, som tur är. Skälet är rätt förvånande för många. George Johnson ger i New York Times förklaringen, befolkningens dödstal i andra sjukdomar som hjärt-kärlssjukdomar har minskat så mycket. En viktig faktor till högre cancersiffror är förstås att fler blir äldre.

Cancern har inte ökat på grund av kemikalier i miljön. Det svåra är att cancer är en komplex sjukdom som följer med åldern. Det är svårt att besegra den i ett koncentrerat 'krig mot cancern'. Det ger oss ett viktigt skäl till att försöka minska skadorna från åldrandet i allmänhet, snarare än att försöka fixa en sjukdom åt gången.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Intressant

måndag 6 januari 2014

Gratisturen, kulturens väg över internet

Upphovsrättsdebatten tog en ny vändning de första åren på 2010-talet. En viktig bok var Free Ride som publicerades av Robert Levine år 2011. Förutom att recensera Free Ride fick jag även möjligheten att intevjua författaren.

Sommaren 2012 på Irland var riktigt kall och ruggig, irländarna själva sa att det var en de värsta på länge. På det prydliga men något slitna affärshotellet i Dublin tog samtalet med Levine en något annan vändning än jag förväntade mig. Första intrycket av Levine som person hade jag fått från Twitter och det är onekligen inte de bästa sida kontroversiella frågor tar fram hos debattörer där. Levine är bra mycket avslappnad och bekväm under intervjun.

”I Free Ride pekar jag på att vi egentligen inte sett några nya affärsmodeller på nätet sedan Napster, det handlar om ompaketering av andras innehåll för att strömma den genom bredbandet. Piratkopieringen var killer appen som skapade efterfrågan på bredband och mediaspelare som iPod. Det är inte rätt att det är så, fri kultur borde handla om free as in free speech, not as in free beer”.

Debatten kretsade då om handelsavtalet ACTA och hur det skulle påverka upphovsrätten och fildelandet. Levine menar att SOPA hade några bra idéer, men mycket var också otydligt, ACTA är ingen stor affär och skulle inte leda till särskilt förändringar. Vid den här tiden var läget för piratpartierna runt om i världen något blandat. Det svenska piratpartiet var på väg in i anonymiteten, en del mindre framgångar sågs fortfarande från systerpartierna i en del europeiska länder. I USA fanns inte ett nämnvärt piratparti men en hel del motstånd mot både avtalen och principerna kring upphovsrätten.

Jag undrade om inte innehållsindustrin själv varit ansvarig för dagens läge. Reklamradio och reklam-TV gav inte utrymme för en tanke om vare sig licenser eller mikrobetalningar. Reaktionerna blir också häftiga mot de bredbandsskatter och klumpersättningar som boken argumenterar för.

Det håller han med om, det finns många som bär ansvaret för dagens läge. Reklamen behöver mer bli en fördel i köpet för konsumenten, inte ett besvär att genomlida. En motsvarighet är skivalbumets utveckling från bundling, där konsumenten var tvungen att köpa några låtar ihop istället för en och en, till att bli en konstform i sig själv.

”Alla bör ha rätten att välja om man vill skänka bort sitt arbete gratis eller få betalt, free as in free choice. Tidningar som Guardian valde affärsmodellen att ge bort innehållet på nätet. Det gick uselt, de ska få välja det, men de ska lämna öppet för andra modeller också”. Det särskilt om det inte rör sig om en iterativ process som att skriva mjukvara eller på en wiki. I musiken kan man inte bara upprepa att göra samma sak tills att det blir bra.

Hur spridningen över nätet har påverkat är omdebatterat. I boken citerar Levine en studie om att en fjärdedel av all trafik på internet är kopplad till piratdelning. Riktigt så enkelt är det inte då samma studie hävdat att de filmer som köpas lagligt på nätet inte piratkopieras lika ofta. Levine svarar på det med att det inte går att konkurrera med gratis, för det sänker även de lagliga alternativen. ”Fortfarande är det främst de mest populära filmerna, låtarna och TV-serierna från mainstream som delas”, understryker han.

Vi kom inte in på det under intervjun, men det hade varit intressant att höra Levines kommentar om uppgiften att Clay Shirkeys tes om den lång svansen inte stämmer. Istället för att öppna en liten marknad för det lilla och udda som tidigare inte fanns, så förblir den osåld. De flesta filer blir aldrig delade till att börja med.

I diskussionen mellan upphovsrätten som naturrätt eller privilegium, den franska respektive amerikanska tanken. Den amerikanska tanken är mer av ett privilegium för att med liten möda sporra skaparna och föra ut deras alster så brett som möjligt. Levine lutar mer mot naturrätten, han vill att skaparens ideella rätt ska skyddas. Jag frågade honom vilka slutsatser han dragit efter att boken publicerats? ”Det hade varit bättre om jag beskrivit läget mindre i termer av gott och ont, utan mer om att olika grupper som vill bevaka sina egna intressen. De flesta intressenter vill att alla andra än dem själva ska bli mer reglerade”.

Ska lagarna skrivas om för att också infatta företagen för att upphovsrättsskyddat material går genom deras nät? Det skulle behöva en stor upptrappning av övervakningen i näten, vilket hade varit mycket intressant att fråga om 2013, när uppgifterna om NSA och den omfattande avlyssningen brutit igenom. Vad kan det få för konsekvenser på nätets förnyelse och hur internetarkitekturen skulle behöva läggas upp?

Då, sommaren 2012 så svarade Levine att pirater alltid funnits och man har till viss del fått leva med det. Det gick att köpa piratkopierade blandband redan för trettio år sedan. Men förutom fler lagar ansåg Levine att det också behövdes sätt att tekniskt konkurrera med gratis. Att köpa ett blandband på Times square i New York var riskabelt för att du kunde råka köpa skräp. Illegalt är svårt och kostsamt och hur den differentieringen kan det bli lättare att ta upp konkurrensen med gratis.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Intressant

söndag 5 januari 2014

Konvergerad infrastruktur kan spara mycket pengar

Konvergerad infrastruktur i servrar, lagring och nätverk diskuteras som en lösning. Lösningen handlar om att ta sig bort från stuprörstänkandet – där varje del av systemet arbetar för sig – och istället se alla tekniker som en helhet.

Läs mer i Nya IT-trenden för företag kan spara mycket pengar. Jag talar där med Mathias Persson Ölander, som är Sales manager för IBM PureSystems, om konvergerad infrastruktur och vilka effekterna blir i organisationerna av trenden med Byod (Bring-your-own-device).

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Intressant

lördag 4 januari 2014

Automatisering och virtualisering av IT-avdelningen

Det som kostar med IT är inte inköp av hårdvara och mjukvara, utan att hantera systemen under deras livscykel. En del i arbetet med att effektivisera kostnaderna ligger i att automatisera datacentret bland annat genom virtualisering, genom att få servrar och nätverk att arbeta smartare, och att ta bort onödiga manuella moment.

Läs mer i Var befinner ni er på resan? Vad ger en effektivare och säkrare IT-drift?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Intressant

fredag 3 januari 2014

Upp i molnet med bekymren

Internet är fantastiskt med alla sina funktioner och möjligheter, men det har blivit mycket att tänka på för användarna oavsett om de är mindre eller större organisationer. Det krävs mer lagringsutrymme, datorprestanda och det blir allt viktigare att se till att användandet verkligen fungerar som det ska.

Läs mer i Upp i molnet med bekymren. Är det dags att dra större nytta av molntjänsterna?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Intressant

Make the future come sooner på Arholma GAL-festival!

Den 3 september anordnas Arholma GAL-festival – en mötesplats och forum för gröna, alternativa och libertära aktörer. Festivalen å...