söndag 31 januari 2016

Ett hav av plastpåsar?

Bild av Briana Banana

Vi får ofta höra i media om det växande problemet med plast i havet, Det stora stillahavssopområdet (the Great Pacific Garbage Patch) och att de plastpåsar som du använder är ett allvarligt miljöproblem.

Plastpåsen skapades av Sten Gustaf Thulin vid Celloplast för mer än 50 år sedan. Det är en fantastisk uppfinning Thulin kom på, som har förbättrat hygienen, bekvämligheten med sina många praktiska användningsområden. Det är därför jag blir sur när jag ser en plastpåse kastad, så många fler användningar man kunde haft för den.

Ofta hör vi referensen att det flyter runt ett täcke av plast och sopor stor som Texas. Underligt nog brukar storleken hålla sig år ut och år in efter den amerikanska delstaten. Borde det inte ha växt? Texas är stort, mycket stort. Det är inte en rimlig bedömning och journalisten Suzanne Bohan kollade år 2011 upp Det stora stillahavssopområdet med mannen som myntade uttrycket oceanografen Charles J. Moore i den här artikeln.

USAs myndighet för studier av oceaner och atmosfären, NOAA, påpekar att det inte är fråga om ett täcke utan snarare av mikroplast där forskningen vet rätt lite om vilken påverkan det har. Mikroplasten kan också vara besvärlig, men det blir inte lika fina bilder i TV och det blir svårare att peka ut något alldagligt som plastpåsen som den stora boven i dramat. Det finns få bevis för att den karismatiska megafaunan som tumlare och havssköldpaddor, havets pandor, dör av plastpåsar i havet.

Det är svårt att beräkna plasten i haven. Kampen om plastpåsen står inte i din ICA-butik. Kina, Vietnam, Filippinerna, Thailand och Indonesien står för 60 procent av all plast i havet.

Vi lär få höra mer om i fråga om plastpåsar nu när World Economic Forum släppt en rapport om att år 2050 ska det finnas mer plast än fisk i haven.

Så ser inte dagens havsforskning ut. Dagens forskning fokuserar på plastens effekter, ofta som sagt mycket små bitar, på havets ekosystem. Vilka blir effekterna när deras kemikalier bryts ned.

Att slänga plast i havet är inte OK, men överdrifter påverkar och snedvrider prioriteringar av hur vi tar itu med verkliga miljöproblem. Plastpaniken mitt ute i Stilla havet får oss att inte uppmärksamma att de mest effektiva åtgärderna görs vid kusterna. Den överlägset största miljöproblemet i havet är överfiske, som är ett resultat av bristen på privat egendom och fiske.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Intressant

lördag 30 januari 2016

DevOps, IT-avdelningens automatisering

DevOps gör det möjligt att dra nytta av agila utvecklingsmetoder samtidigt som snabb, anpassad och stabil systemförvaltning håller takten med produktutvecklingen. Den 29 januari 2016 skriver jag artikeln Alla pratar om devops – men vad är det egentligen? i TechWorld och berättar mer om kulturens historia, teknik och utveckling.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Intressant

torsdag 28 januari 2016

Pseudovetenskap och tankefel

Stora och komplicerade problem är ofta bra att dela upp i små bitar

Pseudovetenskap tror vi på lite till mans. Ofta därför att vi inte känner till vad forskningen säger om en viss fråga. Ibland är det fråga om verkliga åsiktskillnader inom vetenskapen och det är definitivt inte lätt att dela upp resultaten i rätt eller fel, särskilt för att tolka resultaten till praktisk politik.

Forskare åtnjuter ofta ett högt förtroende från allmänheten. Dels för att forskare oftast förklarar sin vetenskap på ett bra sätt. Dels för att forskaren och dennes resultat är ju oftast storyn som står bakom artikeln. Det är sällan som man läser om att forskare bekräftat att ett förhållande inte stämmer eller inte kan bevisas, även om det är lika viktig forskning. Det ger näring åt larmjournalistiken, “if it bleeds it leads, and when the media bleed they must lead the bleed”.

Konsekvenserna kan bli förödande i vardagen, arbetslivet, politiken och för forskningen. Ofta stammar stödet för pseudovetenskapen ur tankefel. Tankefel är ett sätt att spara tankekraft. Vi är ofta tvungna att lita på tumregler. Det vet politiker och reklammakare.

Att lära sig något, vare sig det handlar om anatomi eller homeopati, kräver ansträngning. Sjunkna kostnader, “sunk costs” eller IKEA-effekten, påverkar genom att man redan ansträngt sig så mycket för ett budskap att man tycker sig lika gärna kunna svälja hela stycket. Pengar och prestige påverkar också.

Vi letar ofta efter material som ger oss rätt, snarare än något som ställer nya frågor till oss. Det är tyvärr lättare att ramla in i den sortens självuppfyllande profetior idag genom filterbubblorna.

Hjärnan är också mycket bra på att söka mönster i ett material och skapa upp berättelser kring om varför ett visst mönster finns. Konspirationsteorier ger enkla förklaringar men blir för svåra att hålla hemliga ju längre tiden går och desto fler som är inblandade.

Barnum-uttalanden kan vara påfallande framgångsrika

Idag har många människor en högre kunskapsnivå än föregående generation. Det är bra, men samtidigt finns risken att många har tillräckligt med kunskap för att kunna överskatta den, den s.k. Dunning-Kruger effekten.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Intressant

tisdag 26 januari 2016

Politikens smedja: tankesmedjor i en postpolitisk tid?

Senator Elizabeth Warren chockade lite policykretsarna i Washington DC förra året. Warren är en av de centrala politikerna inom det demokratiska partiet och hon blev topp tunnor rasande över en rapport från Brookings. Hon gick till angrepp rapporten om reglering av finansiella rådgivare, inte genom att ta upp sin politiska linje och peka på hur regleringar är en mycket bättre linje för att konsumenten utan genom att angripa en av författarna, policyveteranen Robert Litan skulle ha tagit emot 40.000 dollar från ett investmentbolag som en del av att finansiera studiens produktion.

Brookings är en klassisk första generationens tankesmedja, med en liten lutning åt demokraternas sida. I Washington DC är tillgång till kongressen guldstandarden efter vilken tankesmedja mäts, man kunde inte riskera en konflikt med Warren då hon fördelar tillgången till politikerna.

Litan verkar ha gått emot några nya regler hos Brookings och att leta pengar och propagandister är en gammal sport, men en legitim politisk strid avbryts genom att leda in debatten på att endast det bakomliggande intresset är relevant för rapportens innehåll. Det är inte ens nödvändigt att gå in på sakfrågan.



#BrookingsFightClub @SenWarren #KO #winning

Miljön för tankesmedjor har förändrats sedan finanskrisen. Alejandro Chaufen, chef för Atlas Network som är ett nätverk för tankesmedjor, påpekar att anslagen sjunkit. Mindre pengar gör tankesmedjor på gott och ont mer beroende av antingen anslag för korta projekt, där givaren kan driva på sin linje eller av att ha en stor intressent bakom sig.

Då blir också pressen större på den andra generationens tankesmedjor att gå ut och skapa nyheter själva. Man behandlar inte längre frågor som "hur ser en bra arbetsmarknadspolitik ut på 2020-talet?" eller "hur sker finansiering av sjukvård i en tid där hälsan blir allt mer individuellt?" med policyrekommendationer. Det slår inte igenom bruset på det sätt som en negativ kommentar av regeringens senaste politik kan göra genom mediernas IQ-förlust och pdf:ens långsamma död.

Finanskrisen såg nedgången för de "boutique think tanks" som började komma fram i början av 90-talet som behandlade kluster av frågor; utbildningspolitik, budgetpolicy, handelsfrågor, miljöfråger eller tech policy. Nu verkar det svårare att nå fram med politiska argument ens till politiker. Det kommer inte ens fram till en ideologisk debatt. Istället tog den tredje generationen inriktningen av att följa samtidsdebatten och dess opinioner, inte leda den. Samma effekt kan ses även på tidningarnas ledarsidor.

Vår samtid är inte postideologisk, och inte postpolitisk, men den präglas av stora tysta majoriteter (då det finns många saker att vara intresserad av) och brist på idéer. Många av de grupper som finns kvar i politiken är där som tillbehör för sin identitet. Det är därför Sarah Palins tal till stöd av Donald Trumps kandidatur är tidstypisk. På Facebook ser man de populistiska tänkarna posta artikel på artikel om enskilda händelser i den lilla vardagen och försöka få upp det till att vara allmängiltigt. Effekten blir mer som Sarah Palin ett upprepande av bekräftande identitetsmarkörer, inte att komma med en sammanhängande tanke.

Det är inte någon tankesmedja i någon politisk riktning som kommit på Donald Trumps idé om 45 procent strafftullar på kinesiska varor. Ingen tankesmedja skulle ställa sig bakom, för man skulle bränna upp sin trovärdighet. När populistiska partier och politiker väl behöver en praktisk policy så kan de lätt gå till ett särintresse eller ha en längre kontakt med en PR-byrå och hitta policyn där.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Intressant

söndag 24 januari 2016

Den ryska kosmismen, människan som kapten på rymdskeppet Jorden


Den transhumanistiska idéns rötter kommer från många håll, en av de udda är en rörelse som började i slutet av 1800-talet för att skaka om den tidiga rymdforskningen, tyna bort mot mitten av 1900-talet för att få förnyad kraft i början av 2000-talet.

De ryska kosmisterna var en blandning av naturvetare och teologer. Där fanns fysiker som Nikolaj Umov (känd med Umovs lag), mineralogen och geokemisten Vladimir Vernadskij (känd med noosfären) och biofysikern Alexander Tjizjevskij (periodicitet i naturen och den kosmiska strålningens påverkan på människans beteende).

Det fanns intellektuella i väst som försökte finna en vetenskaplig förklaring på andliga och religiösa fenomen, vilket förklarar den relativa framgången för spiritismen och teosofin. Kosmisterna kom från ett Ryssland som precis börjat kisa fram ur den ortodoxa kristendomen in i vetenskapen. Det var en tid av många andliga och politiska rörelser som började att gå emot ortodoxins tanke av människan som betraktare och publik till guds skapelse.

Kosmisterna anklagades i och utanför Ryssland för att dra tillbaka vetenskapen till en förvetenskaplig tanke, att ersätta kemi med alkemi, astronomi med astrologi. Anklagelsen var fel, de kosmister som var vetenskapligt skolade gjorde sina bästa ansträngningar för att undersöka saker vetenskapligt. Det var däremot en annan, mer andlig, motivering som låg bakom mer än att bara söka efter sanningen.

Kosmisterna satte människan i centrum för universum, inte för att tränga undan gud ur världsbilden (det har var ju 1800-talets Ryssland), utan för att ersätta teologi med teurgi. Det går att lära sig sättet på vilket gud hanterar universum. Naturlagarna är, för att ta en samtida liknelse, guds mjukvara till den hårdvara han byggt. Då går det för människan att köra sin egen kod på guds dator. Människan som kapten och besättning på rymdskeppet Jorden.

Nikolaj Fjodorovitj Fjodorov var bibliotekarie och privatlärare. Han levde som en ortodox asket och gav bort alla sina pengar för att leva i yttersta enkelhet. Ändå var Fjodorov en av sin samtids viktigaste tänkare och påverkade Tolstoj, Dostojevskij och en av Rysslands viktigaste filosofer Vladimir Solovjov. Han myntade inte begreppet kosmism, men var pappa till många av idéerna.

För Fjodorov var människans centrala problem att hon någongång måste dö. Det gäller att besegra döden, vinna det eviga livet och bryta dödens makt över tanken. När vi drivs av rädsla för döden i någon form, som rädsla för hunger eller maktlöshet, så agerar människor på de mest omoraliska och okristliga sätt. Alla sociala och ekonomiska problem stammar ur döden. Kristus säger att vi ska återuppstå genom honom, då är det dags att göra det. För naturen är den sönderfallande skapelsen, där gud gav människan förnuftet att reglera den.

Redan på 1860-talet skrev Fjodorov om saker vi idag skulle kalla kloning, genteknik, konstgjorda kroppsdelar och rymdfart. Det gällde att samla ihop alla de atomer som en avliden människa en gång bestått av för att återuppliva dem. Då behövde man kunna resa runt i rymden för att hitta atomerna och för att lösa problemet med överbefolkning på Jorden, särskilt när fler återuppväcktes. Rymden som frälsning och återuppståndelse.

En viktig lärjunge till Fjodorov var raketforskaren Konstantin Tsoilkovskij. Tsoilkovskij skrev år 1893 boken På månen om hur en månlandning skulle kunna gå till. Han prickade in hur mikrogravitation skulle påverka människa och maskin. Förutom sitt teoretiska arbete med Tsoilkovskijs raketekvation förde han in den kosmistiska tanken på rymdfärder.

Tsoilkovskij var mycket mer av en materialist än Fjodorov men ändå var det kosmismens syn på rymden som ett högre uppdrag, ett högre kall, som ligger bakom hans berömda citat att Jorden varit mänsklighetens vagga men att man inte kan stanna i vaggan hela livet. Han såg rymden som en så främmande miljö för människan att människans fysiska och mentala egenskaper måste förbättras radikalt för att kunna överleva och frodas. I boken Universums vilja såg han kosmos uppnå medvetenhet om sig självt, en medvetenhet det skulle bli alltmer möjligt att kommunicera med när tekniken utvecklades. Fjodorovs tanke om återuppståndelsen var för begränsad för Tsoilkovskij. Utvecklingen skulle ske med "glada atomer" som hoppar runt och bildar ständigt nya former av liv och föremål, likt en böljande nanoteknik. Tsoilkovskijs böcker slukades av en ung Sergej Koroljov och angav tonen för det sovjetiska rymdprojektet.

Så kom första världskriget och det dåligt förberedda tsar-Ryssland kollapsade. I den allmänna villervallan lyckades en liten grupp att vinna makten genom hård organisation och enighet samt löfte om fred och bröd. Det blev Lenin och hans bolsjevikparti som grep makten. Kanske inte för att Ryssland var så redo för socialismen, som att det var redo för att gripas makten i.

Till en början så var de sovjetiska myndigheterna positivt inställda till kosmismen. Inte de kristna bitarna förstås, men en rörelse som ställde människan i centrum och uppmuntrade modernisering genom att hylla teknik och vetenskap var en allierad. När Lenin började känna sig mer säker vid makten blev sovjetstaten allt mindre öppen. Nedstängningen av Proletkult år 1920 var ett viktigt tecken på det. Inget konstigt experimentellt tänkande ens inom ramarna för marxism-leninismen. Demokratisk centralism skulle gälla, när beslut är fattat så ska alla anta det beslutet. Inga fraktioner.

Lenin dog och mot hans vilja balsamerades hans kropp. Främst för att makthavarna i Kreml ville stärka personkulten och grunda ett vallfartsmål, men en del av förklaringen är även kosmistisk. Den socialistiska naturvetenskapens framsteg skulle, någongång i framtiden, säkert kunna lösa dödens mekanismer och återuppväcka kamrat Lenins bevarade kropp från de döda och en gång för alla visa vilken lära som verkligen kan utföra under.

Stalins terrorvälde satte stopp för en mer öppen kosmism. Samtidigt tappade många också förtroendet för kosmismen därför att de tagit till sig kosmismens fantastiska beskrivningar av rymdfärder i många år och fått intrycket att månfärderna och rymdkoloniseringen skulle ske om något år eller så. Tsoilkovskij sköt fortfarande upp samma gamla experimentraketer som alltid, tycktes det.

Idag lever kosmismen upp, i sin typiska blandning av vetenskaplig briljans och prillighet. Efter Sovjetunionens fall kom västs transhumanism in och återuppväckte intresset. Det finns ett Fjodorovmuseum i Moskva och konferenser anordnas. Den enda kryonikklinik som finns utanför USA ligger i Ryssland. Vladimir Putin tycker det är okej med en rörelse som talar om teknik och naturvetenskap (även om den är splittrad i sin inställning till Putin), än så länge. Vi ser än idag en konflikt mellan kosmismen, det von Braunska paradigmet och New Space om vilken betydelse vi ska ge rymden. Den ryska kosmismen är en föregångare och en egen riktning inom transhumanismen, kanske på väg till en återuppståndelse.



Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Intressant

söndag 17 januari 2016

Kina, social kontroll som ett socialt medium?


Jag fick nyligen tillfälle att tala om algoritmernas stora betydelse i vår samtid på Sveriges Radios program Den gömda koden (lyssna här).

Algoritmernas betydelse är ett stort ämne och mest slående är Kinas system av social kontroll över internet. Programtiden var kort, så därför utvecklar jag lite mer här på bloggen. Det finns en skillnad mellan hur internet utvecklats från sitt amerikanska ursprung och hur utvecklingen sett ut i Kina. Till viss del också i resten av Asien.

I USA och Europa utvecklades affärsmodellerna på webben med reklam och data från användarna i centrum. I Asien finns det mer av mikrokrediter som driver transaktionerna, men datadrivna algoritmer blir allt mer viktiga även de.

Nu omtalas Sesame Credit från Alibaba, Tencents kreditsystem och ett obligatoriskt statligt system som ska träda i kraft år 2020. Det är fråga om tre olika system som inte överlappar och delvis inte är på plats ännu. Än så länge, är nog bra att tillägga.

Det är viktigt att ta upp debatten om hur data används, i många fall är det nog redan försent, om inte mer transparens skapas i systemen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Intressant

söndag 10 januari 2016

Påverkansapparaten och den samtida tekniken

Victor Tausk, en av Sigmund Freuds lärjungar, skrev år 1919 en intressant artikel som på svenska heter Om den schizofrena ‘påverkansapparatens’ uppkomst (se PDF). Diagnosen schizofreni hade nyligen myntats och Tausk kände igen att många av dem med diagnosen var övertygade om att deras sinnen och kroppar styrs av en avancerad teknik osynlig för alla utom dem själva.

Schizofreni definierade Tausk som en förlust av identitet. De har tappat förmågan att kunna koppla sina egna känslors ursprung till dem själva. De egna känslorna och tankarna upplevs som övergrepp utifrån. De drabbade uppfattar det som att tankar, bilder och meddelanden förs in i hjärnan av någon yttre makt eller av hemlighetsfulla röster från ingenstans som är ute efter att styra och kontrollera dem.

Beskrivningen av påverkansapparaterna var formad efter dåtidens mest avancerade tekniker: fonografer som sände röster, kinematografer som visade bilder. Det var en tid av stora tekniska förändringar. Wilhelm Röntgen och Guglielmo Marconi väckte stor uppmärksamhet när de visade upp kraften i osynliga strålar och det gav Tausks patienter ett nytt språk för att beskriva sitt tillstånd.

Den schizofrene kan berätta att påverkansapparaten påminner om samtida teknik, men det är alltid fråga om en så avancerad och komplex teknologi att den inte kan beskrivas, bara anas i fragment och långsökta exempel.

När förklaringen om påverkansapparaten inte passar ihop med den schizofrenes egna upplevelser eller ifrågasätts av andra, utökar den schizofrene ofta sin förklaring. Tekniken förfinas av dem som ligger bakom den till att bli än mer komplex och obegriplig, så den förklaring som ifrågasätter apparaten stämmer inte. För övrigt är de som ifrågasätter antingen själva under apparatens kontroll eller en del av den hemlighetsfulla gruppen. Tausks viktigaste patient "Natalija A" slutförde inte sin terapi just med motiveringen att Tausk också hamnat under apparatens påverkan.

Hur psykosen artar sig är enligt Tausk inte bara galimatias, utan pusslas ihop från samtidskulturen. En medeltida bonde hörde lockrop från drakar och demoner eller budord från änglar och helgon. I fallet med James Tilly Matthews på 1810-talet handlade det om en slags mekanisk vävstol som använde magnetism och elektricitet för tankekontroll. Vävstolen användes av en skum grupp spioner för att styra politikerna till att orsaka Napoleonkrigen.

I dag uppfattar många mediernas starka inflytande, och det finns dem som upplever sig leva i en iscensatt dokusåpa à la filmen Truman show. Tekniken verkar vara kapabel att kunna styra människans tankar genom inplanterade mikrochip och underrättelsetjänster som CIA och NSA verkar besitta obegränsade resurser för sina dunkla uppdrag. På internet går det också att hitta likasinnade att dela psykosen med.

Fast är det grundlöst? I en samtid med virtuell verklighet, sociala medier, neurovetenskapliga framsteg och genteknisk utveckling talas det om att tekniken skulle kunna radikalt förändra det mänskliga tillståndet. Många av teknikerna är komplicerade och inte så lätta för allmänheten att förstå. Nyhetsflödet innehåller många abstrakta händelser som kan vara nog svåra att sätta i ett sammanhang.

Den egna identiteten är mer än tidigare något som man får bygga ihop själv. Schizofreni styrs av ärftlighet och påverkas av trauman från den sociala miljön, så det är ett steg för långt att säga att samtiden skulle trigga schizofreni, men informationssamhällets gränser för att förstå vad som är reellt och vad som är virtuellt är vagare. Vissa skulle säga det inte spelar någon roll längre.

Då är det lockande att tänka sig att någon sinister person eller grupp skulle ha förståelse och kontroll, och då går det också att skylla problem på dem. Tomheten, att det inte finns någon direkt ansvarig som övergripande styr hur tekniken utvecklas och omvärlden formas, är ofta svårare att ta till sig.

Det är nu till viss del fråga om en tid då människan behöver förstå världen på nya sätt för att kunna bedöma den korrekt. Det gör det än viktigare att skilja agnarna från vetet, och peka på vilka tekniska utvecklingar och användningar som faktiskt är rimliga och varför de är det.


The Influencing Machine: Brooke Gladstone on the Media from WW Norton on Vimeo.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Intressant

torsdag 7 januari 2016

Det nya välfärdssamhället: Negativ inkomstskatt

Den kunskap som efterfrågas går mot en högre specialisering eller mot enklare tjänstearbeten som är svåra att automatisera, sägs det. Problemet är att det inte verkar matcha. Det hemliga ingrediensen är att ekonomin rör sig från en kunskapsekonomin till en innovationsekonomi. Det räcker inte att bara stapla civilingenjörer. Problemet är att samtidigt drabbas även vissa specialiserade och högutbildade yrken. Arbetsmarknaden har globaliserats och öppnats. Förbättrad logistik och automatisering har ändrat förutsättningarna.

Arbetsstyrkan arbetar inte längre med ungefär liknande saker och är därför svår att pressa till samma lön. Även Kina, all outsourcings moder, har tuff konkurrens från Vietnam, Indonesien och Bangladesh på vissa marknader.

Vad är ett rimligt socialförsäkringssystem? Konstigt nog diskuteras frågan sällan.

I några inlägg kommer här några grova skisser och frågor. Låt oss börja med ett egentligen grått förslag från farfars tid: medborgarlön, basinkomst, UBI eller negativ inkomstskatt.

Socialsystemen bygger än idag främst på att mannen i en heterosexuell parrelation tjänar mest pengar i en stabil tillsvidareanställning i ett mycket stort företag med ett så högt förädlingsvärde att det kan göra en stabil vinst genom åren. I Sverige särskilt pådrivet av processindustrins tillverkning mot prognos. Systemet ses som en försäkring, då arbetslöshet och andra problem (som pensionstiden) är snabbt övergående. Snart behöver bruket återanställa för att klara en topp för nästa prognos. Det är anpassat för 1950-talet då barnafödandet minskade, fler kom i arbete och antalet gamla var litet.

Det som provats från statsmakterna är att stoppa arbetskraftinvandring till förmån för flyktinginvandring, även öppningar mot andra EU och EES-medborgare har främst riktats mot specialister som behövs för viktiga särintressens produktionstoppar. Höga inkomstskatter, löneskatter, företagsskatter och moms sänker efterfrågan men samtidigt finns ett stort antal åtgärder insatta från statsmakten för att försöka göra vissa sorters arbete billigare genom riktade rabatter och understödsprogram.

Myndigheterna och marknaden har försökt dämpa utbudet av arbetskraft genom att förlänga utbildningstiden allt mer, ofta till hög kostnad för den enskilde som måste belåna sig och inte får en lön som motsvarar det som de kan erbjuda marknaden (dubbeldoktor till praktikantpris). Arbetslinjens press höjer inte i sig förmågan eller villigheten att anställa. Medikalisering ut från arbetsmarknaden är en särskilt dyr åtgärd.

Allmänheten är rädda för free riders i systemen, vilket kan göra skattekrediter mer populära än bidrag. Basinkomstförespråkarna menar att det gäller att ta tillvara det stödet, så att det går i en konstruktiv lösning.

En del av motståndet mot en basinkomst är många tänker att alla mottagare skulle luta sig tillbaka och leva bara på basinkomst. Risken är att ersättningarna höjer trösklarna för att ta vissa arbeten, antingen får man över en viss lön eller så tar man inte arbetet. Idag pressas det mer av att vissa arbeten försvinner genom automatisering eller än värre - att vissa arbeten inte uppfinns då de är för dyra.

Samtidigt har tanken på vad en miniminivå utgör stigit, en del människor blir fortfarande chockade av att romska tiggare har smartphones, men allt fler ser tillgång till internet som del av livets nödtorft.

Transaktionskostnaderna för administrationen av utbetalningarna stiger genom att arbetsmarknaden förändrats och att en del av kostnaderna har skjutits ut på den sökande.

Så vad öppnar för ett mer mångsidigt försäkringssystem, ger en individualiserad lägsta nivå, är lätt och säker att tillämpa, tar bort trösklarna mellan arbete och bidrag. Negativ inkomstskatt innebär en basinkomst som faller eller stiger med inkomsten.



Negativ inkomstskatt har hittills inte lyckats få ett stöd, då den ersättningen setts som för hög av högern och för låg av vänstern. Båda har uppfattat det som en press på de väljargrupper som varit innanför industrialisamhällets arbetsmarknad. Därför betalar man hellre understöd för att vissa grupper ska vara utanför marknaden och informationssamhällets arbetsmarknad behövde inte ta tag i problemet utan kunde lägga på några år till på universitetsstudierna.

Innovationssamhället och AirBnB-samhället ställer andra krav och problemet förvärras enormt av att stora grupper ställs utanför genom invandringen. Basinkomsten möter samma dilemma, om än möjligtvis mildare, av nationalstatens ihopkoppling av medborgare som skiljer sig allt mer åt i livets förutsättningar. Hur möter man grupper med speciella behov? Räcker det med en annan avräkningspunkt för den negativa inkomstskatten?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Intressant

måndag 4 januari 2016

Indien, stormakt i rymden?

Fotografi ISRO
Är du intresserad av rymden?

Hör vetenskapsjournalisten Waldemar Ingdahl berätta hos Svensk-Indiska föreningen om den indiska rymdfartens historia, rymdorganisationen ISRO från pionjärernas svåra val i början på 70-talet, till framgångarna på 00- och 10-talen och de möjligheter och utmaningar som nu väntar. Ingdahl berättar också om sin intervju med U.R. Rao, det indiska satellitprogrammets fader och tidig medarbetare till den legendariske Vikram Sarabhai.

När? 12 januari 2016, kl 18.00
Var? Per Albin-rummet, ABF-huset, Sveavägen 41 i Stockholm
Fri entré

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Intressant

TransVision 2017 in Brussels

On November 9th 2017 I will give a speech on technological development in Sweden and Europe and the politics of emerging technologies at...